lassekaja

 

Jag kunde se klart:

Min affekt mot kalavverkningen förbättrade inte saken.

Affekten hotade tvärt om med vredeförlamning och depression.

Den heliga Livsväven skulle återigen förstöras , igen, och igen,

om det inte med Vänlig odling växte fram en ny inställning.

 

Men hur skulle lilla jag kunna locka till en ny känsla för naturen och Skogen?

 

Så småningom fick jag svar:

 

- Ta det på allvar. Du må först börja med Dig själv, en rening.

Odla inre lugn och frid. Först då får Du ro med det nödvändigaste:

 

Att se Dina egna tankar och känslor.

Att lämna meningslösa affekter, som skadar.

 

Så enkelt med ord.

Men det blev en ojämn kamp, en seg övervinnelse.

Svårt att hålla kvar i harmonin.

När våren kom var jag åtminstone förnyad och då såg jag en öppning,

en handlingsväg, en uppgift, en mening, som en kallelse:

 

”Gå inte i strid. Det är bättre att lysa för något än att gå emot,

i balans, uppmuntran istället för domar.”

 

I det sårade, ödelagda landskapet runtomkring upplevde jag nu Rikkenberg

som en bevarad ö.

Här kan en fullvärdig Livsväv bli verklighet.

Det kan bli ett fredsrike, en möjlig början.

 

DET RIKA BERGET, Rikkenberg:

 

”Nedanför branten finns redan generösa Lövängar,

stora, vilda trädgårdar utanför den kortsiktigt rationella ekonomiskogen.

 

 

 

 

Här, runt de sju glest utspridda gårdarna finns hela familjen:

De sju lövsystrarna, Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen,

Rönnen och Lönnen”.

 

”Ja, Rikkenbergsön passar som Fredszon. Här växer det bra.

Den svarta, hårda, men kalkaktiga, silverglittrande Hyperitstenen,

diabasen, från en mäktig, urgammal vulkan, ger extra näring.

 

Samtidigt som den täta Hyperiten ger rikedom,

skyddar och bevarar den hela berget som en ö.

Mirakulöst, runtomkring, genom oändliga tider,

har marken långsamt nötts ner. Kvar är nu Det rika berget”.

 

 

Mitt i byn, i den största lövängen, ligger Rökstugan, som ett märkligt öga.

 

 

 

 

Det gamla timmerhuset berättar historia.

I det orörda Gränslandet levde Skogsfinnarna länge skyddade

från industrisamhällets hårda stress efter klockan.

Utan, tidsur, telefoner, radio, TV, mobiler, datorer, bilar och bilvägar,

kunde de så mycket lättare med Solen som tid,

i en orörd vänlig skog, få just det jag sökte, frid och harmoni,

inre lugn utan affekter.

Deras anda fanns kvar.

I det fortfarande avlägsna, tysta Rikkenberg blev Rökstugan mitt hem.

De fridsamma Skogsfinnarna mina förebilder.

 

 

En stig från Rökstugan för uppåt genom högväxter.

Här leker Fjälltolta, Strutbräken, Kransrams, Ormbär, Trolldruva och Tibast.

De lockar iväg till en annan kraftplats inne i den storvuxna granskogen.

Här trivs och frodas, som i en liten trädgård, högväxta Lindar från Bronsålderns värmetid.

 

Jag var häpen:

En relikt.

I skydd mot norr med sammanstrålande vattendrag och kalkhaltig Hyperit

lever Lindarna här med tusen hjärtformade blad.

De växer om och om igen upp från rötterna.

Det mjuka trädet och det vita virket, enligt gammal tradition, ämnat för helighet med skulpturer.

 

 

 

 

 

På bilden, en kväll i juli, det spontana ögonblicket utan regi.

Lillit välsignar det rikt blommande trädet.

 

 

I branten till Gissegali och vidare upp mot toppen Nobbora

finns också rester av gammal naturskog, mäktiga Storgranar, stora som pelare i en forntidsborg.

 

 

 

Det slöts en muntligt överenskommelse.

Bolaget Stora Skog som ägde marken norr om Rökstugan lovade att inte avverka.

De största jättegranarna mätte tre, fyra meter runt om,

famntag med fullvuxna handmöten.

 

 

 

Den fornordiska kämpen i profil, Rödhaken och Linnea på vandring.

 

 

Tidigt på våren är Rikkenberget ett kärt resmål. Det är tradition.

Marken lyser ”min glädje gör mig vacker” i alla Blåsippor.

 

 

 

 

Läraren och botanisten i Klarälvdalen, Olle Norder,

tog med sig sina tonåringar till Rikkenbergsön. De skrev berättelser

om alla rara örter i branten och Skogsfinnarnas ”ett med naturen”.

Det födde besökslust och framtidshopp.

Hembygdsföreningens våffelbruk på sommarsöndagar,

blomstervandringar och fester samlade och samlar också folk.

Det är en rofylld träffpunkt, många som känner för Rikkenberg, Rökstugan,

historien och Skogsfinnarnas osynliga närvaro.

Det är en  plats för klarseende övning.

 

Jag tänkte mig Rikkenbergsön för framtiden som den fullvärdiga livsvävens räddare,

ett Fredsrike, med Lövträden, Naturskogen, Lindarna, Rökstugan och Besökstraditionen,

alla skäl för fred och Vänlig odling i Rikkenberg.

 

”Ja, det må skapas platser där industrisamhällets ovänliga rovdrift hålls tillbaka.

Nutidens teknikvurm är som den är men

ovänligt arbete utan kontakt med marken eller Träden dödar.

Utmanglade, utan livgivande närhet till naturen eller ett skapande arbete,

kommer många hem på kvällen.

När de möter sina barn förs det ovänliga vidare som missnöje, våld och sjukdom.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med vänlig odling.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med Vänlig odling”.

 

Upprymd av det budskapet började jag närma mig Naturen ännu mer:

 

”Hjärta före hjärna.

Hänförelsen viktigare än analysen.

Den som älskar ser det andra inte ser.”

Ja, på kärlekskänslans väg, med skönhetslängtande, vänlig inställning, blixtrar undren fram.

BARNET, min dotter Linnea och Träden, blev mina närmsta vänner.

 

SÄLGEN, Salix, var det första lövträdet som jag riktigt tog till mig och förälskade mig i

på ett nytt sätt. ”Var en vän för att få en vän.” sjunger Solöga.

 

Jag kände mer och mer igen Sälgens väsen. Det uttryckte sig på sitt eget ömsinta sätt:

Tidigt på våren, de silvriga videkissarna som växthus,

känslan för hur knopparna håller kvar Solens liv och värme.

 

 

 

 

Före alla andra träd, samtidigt med Blåsippor och Tussilago blommar Sälgen redan i april.

Tusen, tusen, solgenomstrålade gyllengula blomklasar lever i trädet.

Det ger energi åt hela släktet av bin, humlor, fjärilar och stjärtvippor.

Det sätter igång hela vårglädjen när fru Sälg blir befruktad.

 

På några ställen är träden mäktiga nektarkraftkällor för hela skogen, stora som Ekar.

 

”Finnskogens Ek”, tänkte jag.

 

”Kära ni”, sjunger Trädet där käraste Linnea sitter. ”Ni skulle se vad vi kan skapa.

Vi vill att ni ser oss. Vi behöver er hjälp med fri växt och mycket sol”.

 

 

 

 

Från Sälgen till Björken.

BJÖRKEN, ljusets träd, var Skogsfinnarnas käraste träd.

Näverskor, kontar, dosor och skopor, basturis och frisk björksav om våren,

med allt kunde Björken bistå.

Det var gåvor från Moder Jord.

 

För mig var Ljusets träd en kär gammal vän från tonåren.

Men när jag kom till Rikkenberg upptäckte jag Björken på ett nytt sätt.

Jag såg fantasibilder på stammarna.

Bilder i Bilden lockade med kontakt.

 

På en Björk visade sig Vargen.

Han såg ut som i Sagan om Rödluvan med en lång nos,

 

 

 

 

men tankarna gick till den verkliga Vargen.

Den hade just flyttat in, Värmlandsvargen.

 

Midvinter i Finnskogen,  i Gränsland i norra Värmland,

åtta Vargar går över vägen strax norr om Nyskoga.

Det var den stora sensationen, december 1983,

Vargen åter i Sverige. Här igen efter hundra år.

 

På andra sidan Rikkenberg och Näckrossjön, i Mackartjärn,

bodde Kim och Evy med sina barn Ida, Timo och Anti.

Kim kom från Berlin, från östzonen innan muren föll.

Han hade ett mer kosmiskt, idealistiskt protestperspektiv än vanligt.

Familjen levde utanför, mycket enkelt, som i gamla tider, med en häst och två kor.

Dom hade också hund, kattor och får, getter och höns.

Evy kom från Göteborg och blev bondmora.

De älskade sina djur, som fick gå lösa och som ofta trängdes utanför farstubron.

Det var ibland omöjligt att hålla getterna borta från köket.

 

Enligt gammal tradition, trots konflikter med skogsbolaget, fick korna,

fåren och getterna beta fritt i skogen.

Fast Rikkenberg ligger på andra sidan dalen flera kilometer bort,

kom korna en gång ända hem till Jordbärsfallet.

Lite overkligt, jag såg dom komma rakt mot huset.

 

På ett stort område kunde djuren hitta det de allra mest tyckte om.

Det var det som håll dem friska, sa Kim.

 

Plötsligt anföll Vargarna.

Dom försvann snabbt undan, men lämnade efter sig en slaktplats nära huset.,

blödande får utspridda i en glänta.

Några av dem levde ännu, stapplade fram med tarmarna hängande under buken.

”De älskade djuren!”  Alla fick se och såg. Hela familjen kom i chock.

 

Några dagar senare beväpnade sig Kim med en bössa. Han kände sig hatisk.

- Vi är redan illa ute med allt motstånd och allt slit.

Ska nu vargen ödelägga vårt liv?

 

Kim tog semester från husdjur och odlingar.

I lugn och ro valde han ut en plats med bra överblick. Varglyan låg i närheten.

Förr eller senare skulle någon av vargarna visa sig.

Kim hade tålamod utöver det vanliga.

Ja, en stilla augustikväll stod alfahannen solbelyst helt nära

Han lade an och siktade länge.

Men så tar han ner geväret och ser med full närvaro.

 

Det blev som en uppenbarelse, berättade han efteråt.

Vargen gjorde samma intryck som ett Lejon, ett heligt djur:

 

Den är oumbärlig i Livsväven, i toppen på skogens näringspyramid!

 

Ja, Vargen på ont och gott, men utanför vår befogenhet att utrota.

Vargens kaskadeffekter i toppen på livsvävens pyramid påverkar hela väven.

 

Jag upplever att Vargen frågar svenska folket om deras natursyn,

människans roll på Jorden?  För eller emot Vargen?

 

Nu, snart trettio år senare, lever omkring femtio Vargfamiljer i Sverige.

Det betyder att vi fått en mer komplett livsväv till gagn för oss själva.

 

För mig kändes det som en nystart för Det stora äventyret:

 

Vargen hjälper mig att hålla mysteriet och livslusten levande.

Ibland mot kvällningen eller om natten kom Vargarna till mig.

Från Dauromägg och ner över Näckrossjön kom deras vilda sång.

 

I kör, genom Vargen, tjuter världen ut sin födelse.

Livshungern i den urgamla sången slår hett igenom.

Den tränger innanför all vanlig vardag och tröghet.

Vargen väcker upp med översinnlig naturkontakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

i Finnskogen, i Rikkenberg, norra Värmland

Vänlig odling med Lövträden

 

 

Det handlar om min resa i Gröna vågen från 1980 och framåt.

 

Jag hade på 70-talet, med filmerna, böckerna och ljudbildbanden,

”Om Årstiderna med Malcolm”,

tillsammans med Gunilla Lundgren och vår son,

fått en unik möjlighet att återuppleva pojkåren.

I jobbet som filmare och fotograf var jag mest ute med Naturen,

inspirerad, hela dagarna året om.

Det blev som en förberedelse till ett större äventyr.

 

Jag läste om norra Värmland och angränsande del av Norge.

Där fanns ett orört gränsland, ett vildmarksrike.

Där levde Björn och Lo, och Järv som hälsade på norrifrån.

Kanske fanns det t.o.m. Varg i området, trodde man.

 

 

 

 

1980, just fyllda 44, med äventyrskänsla, hopp och entusiasm,

kom jag till Nordvärmland, till den undangömda gården i Rikkenberg,

Jordbärsfallet, ett smultronställe i Finnskogen, i  Gränslandet.

TYSTNADEN.

Fyra hektar mark, äng, åker och skog, kändes som en mäktig gåva,

alla lador och småstugor och huset vid den gamla Lönnen, ett erkännande:

 

”Du är nu mogen att ta hand om en liten del av Moder Jord.

Du får ängs- och skogsmark att vårda.

Visa att det går att skapa paradis.”

 

Omtumlad och i undran och beundran, nyfiken som ett barn,

vandrade jag runt och upptäckte mitt nya hem.

Jag blev berusad av det dramatiska läget,

Rikkenbergets kam mot norr, brant fall upp mot Gissegali,

Lodjursklippan med nakna bergstup och vråkarnas gälla skrik

i hangvinden, i uppvinden, kiäää.

Finnskogen, vildmarken, äventyrslandet, Gränslandet,

gav löften om ett nytt liv i klarhet.

I närkontakt med Moder Jord hade jag fått en fristad

utanför det kollektiva trycket.

 

 

Jag kramade om de gamla Tallarna och Jättegranarna.

I tankar på mirakelgåvan som jag fått,

laddade jag upp känslorna med tacksamhet.

Det blev mer och mer en stegring.

Jag blev euforisk.

Jag ville in i all extatisk skönhet.

 

”Ja visst, Du kan börja med att öppna upp för Lövträden:

Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen, Rönnen och Lönnen,

sju ljusa systrar bland bröderna, vintergröna Gran och Tall och lilla En.

Träden är mångfaldens mödrar,

hem för alla växande, krypande, flygande, lysande väsen

Uppmuntra alla: En vision om rikedom”.

 

”Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Det lilla livet och njutningen för själen,

det blir din väg till himmelen.

Ja, rikedom och mångfald i skogen,

det blir din väg till himmelen på jorden.

Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Den stora rädslan den ropar utmaning.

Det blir din väg till himmelen på jorden.”

 

 

 

 

Nere vid vägen satte jag upp mitt emblem.

Namnet Bilden i Bilden var och är ett sätt för mig att komma ihåg att se mer,

se fantasibilder på blommor och blad, på trädstammar,

i molnen, i vattnet eller i elden.

 

Till exempel, ser jag först det vanliga efter inlärning:

 

 

 

 

En fjärilslarv hoprullad runt ett strå, Dasychira pudibunda,

Tätullig Hartofsspinnare.

 

Men jag vill också se med känslan, i upplevelsen:

 

Då visar sig något annat,

en glad och sprudlande lycklig clown.

Han blir en spegel, han berättar något om mig.

Jag skapar en gul gloria, en röd toppmössa, leende ögon och en stor mun.

En clown, full av skratt, odygdig som Mozart.

 

Det blev en lycklig tid de första åren.

Jag mötte min längtan, min ängel.

Hon hade gröna fingrar och läste Kursen i mirakler.

Hon lyste ett under i en högre planering.

 

Jag mötte också en bästa vän, Jan Anders på Kindsjöberg

 

 

 

 

och vismannen, odlarfilosofen Anders Björnsson i Likenäs.

Jag fördes in i deras lyckovision om VÄNLIG ODLING, en ny gemenskap,

en hel grön odlarvåg och musik med progbandet: Träd, Gräs och Stenar.

 

Just vad en natursvärmare behövde:

En passion för frälsning av hela Planeten.

I den andan var gamle Björnsson profeten, den vise, Vägvisaren:

 

”Det är nödvändigt att skilja mellan två linjer i arbetet med jorden:

Den ovänliga och Den vänliga linjen.

Den ovänliga linjen ställer sig över naturen.

Frågar inte vad den vill. Går fram i övermod.

Vi måste ställa oss i jämnhöjd med Träden och de andra växterna”.

 

Björnssons nyckelord var NÖDVÄNDIGHETEN, återupprätta naturen

och lämna den kollektiva felspåret, TÄNK SJÄLV.

 

Björnsson såg på visionen om Vänlig odling med stort allvar,

men det hela var samtidigt en  lek.

Han gick barfota i sin odling, experimenterade, skrattade och berättade.

 

När han som ung man på 1930-talet kom från Dalsland,

bosatte han sig i Klarälvdalen vid Likenäs, men tog mest kontakt

med kvarlevande Skogsfinnar, cyklade iväg till deras hemligheter.

Det fanns ännu kvar något av Finnskogsfolkets anda när de levde som naturfolk.

De hade en vänlig inställning till Moder Jord.

Skogsfinnarna bar på samma känsla som indianhövdingen Seattle när han frågar:

 

”Hur kan någon köpa eller sälja himlen eller värmen från Jorden.

Vi äger inte luftens renhet och glittret från vattnet.

Marken är helig för vårt folk”.

 

Då tänker jag också på Nitahå Jussi, Finnskogens sista, lyckliga vandringsman:

”Det är mina skogar men jag äger dom inte.”

 

Jag upplever att visionen om Vänlig odling växte fram ur Björnssons

känsla för Skogsfinnarna. ”Alla naturfolk har vördat modern”.

 

 

 

 

Jag lyssnade till Björnsson och förundrade mig särskilt

över hans beundran för daggmasken och visionen

om en helt ny inställning till naturen i tekniksamhället.

 

”Ge masken mat och omtanke och tänk med inlevelse på Livsväven

i jordens mylla, alla som masken livnär som en god pappa.

Med sitt myller av gångar lukrar han grunden för lyckliga växter.

Jorden andas.

Maten till bonden nere i jorden får Du från Det gröna,

en äng eller löväng med Lönn, Rönn, Sälg, Al och Hägg.

På lövängen må Du hålla efter Det bruna som tillhör skogen,

Björken, Aspen och Barrträden.

Gräset och löven som förr var till boskapen för vintern,

tar Du nu direkt till odlingen som täckning och kompost.

Ingen annan gödsel behövs och utan kor som måste mjölkas,

får Du en lugnare tillvaro. Det blir mer ro.

Du tvingas inte upp i ottan, året runt.

Du slipper det grova arbetet och slakten.

Du känner att det är så mycket enklare och vilsammare med Daggmasken.

Utan minst fråga, tänjer han ut sig och arbetar för din välgång.

Ni behövs tillsammans, ni samverkar”.

 

 

 

 

I Björnssons efterföljd.

Mer och mer öppnade jag upp känslan för ekosystemet, Livsväven,

den grund vi står på, alla fantastiska, sköna skapelser,

beroende av varann i en jättestor famn.

För den rationella tanken ser det kanske ut som allas kamp mot alla,

men med Vänlig odling i tankarna fick jag en ny syn:

 

Kärlekskänslan upptäckte HELHETEN, den gemensamma väven

av inbördes hjälp.

Alla gör sitt bästa för att fullkomna sig, dör och går i frö,

för att leva på nytt, ännu bättre bidra till Helhetens harmoni och balans.

När jag passerade tröskeln av tvivel och släppte taget om det inlärda,

det rationella, blev jag lekfull.

Jag upplevde att känslan för Livsväven gav lust och inspiration.

Glädjen bekräftade ”Inbördes hjälp”.

 

Jag fick kontakt med stark energi:

”När blomman, fjärilen och fågeln pryder sig själva, pryder de också Det hela.”

Harmonin uppenbarade sig som en fullkomligare värld.

Indianhövdingens ord:

”Naturen är helig för mitt folk”, levde upp i min egen känsla.

 

Men inlevelsen och euforin med Helhetens harmoni och Livsväven

skapade samtidigt Den stora prövningen:

 

Vid den första långturen utanför Rikkenberg på anonym, rationell bolagsmark,

upplevde jag harmonins grymma baksidan,

Med känslan i Vänlig Odling kunde jag SE:

 

Jag såg hela omfattningen av ett fruktansvärt spöke, en primitiv rovdrift.

Industrimänniskans hybris och övermod, ingenting är heligt eller värt beundran.

Hela den gamla skogens ekologiska väv, hade mejats ner.

Överallt låg sönderkörda, groteska slagfält eller ändlösa monokulturer.

Det var  en terrorattack mot Moder Jord.

 

Vildmarken, det orörda Gränslandet, fristaden utanför det kollektiva trycket,

som jag drömt om och längtat efter, min längtans paradis, det fanns inte mer.

 

Kortslutning.

Jag blev sängliggande i alla slags övermäktiga känslor, vrede, hat,

sorg och saknad.

Det skrämde min ängel. Hon lämnade mig.

 

Det blev inne i stugan, som inne i en fjärilspuppa.

Det tog lång tid innanför skalet.

Jag föll trettio minusgrader i det djupaste.

Jag såg Kung vinter ånga in genom nyckelhålet.

Vedpinnarna började ta slut. Ville jag leva?

 

Plötsligt en vårvinterdag, väckte "Mina vänner är fåglar" upp mig.

"Nyfiken, lägga sig i allt", Talgoxen, ropade sitsitu. sitsitu.

Han knackade på rutan.

Han uppenbarade en hjälpare på fönstret,

ett dubbelansikte, ett Janusansikte.

 

 

 

 

 

Genom Bilden i Bilden, såg jag mig själv utifrån.

Guden i mig kunde stanna upp och se mina egna tankar och känslor.

Jag kunde se att jag hade ett val.

Jag kunde lyfta mig upp över affekterna och bli kung över min egen värld.

 

Cohen: "There is a crack in everything. Thats how the light get in".