lassekaja

 

Jag kunde se klart:

Min affekt mot kalavverkningen förbättrade inte saken.

Affekten hotade tvärt om med vredeförlamning och depression.

Den heliga Livsväven skulle återigen förstöras , igen, och igen,

om det inte med Vänlig odling växte fram en ny inställning.

 

Men hur skulle lilla jag kunna locka till en ny känsla för naturen och Skogen?

 

Så småningom fick jag svar:

 

- Ta det på allvar. Du må först börja med Dig själv, en rening.

Odla inre lugn och frid. Först då får Du ro med det nödvändigaste:

 

Att se Dina egna tankar och känslor.

Att lämna meningslösa affekter, som skadar.

 

Så enkelt med ord.

Men det blev en ojämn kamp, en seg övervinnelse.

Svårt att hålla kvar i harmonin.

När våren kom var jag åtminstone förnyad och då såg jag en öppning,

en handlingsväg, en uppgift, en mening, som en kallelse:

 

”Gå inte i strid. Det är bättre att lysa för något än att gå emot,

i balans, uppmuntran istället för domar.”

 

I det sårade, ödelagda landskapet runtomkring upplevde jag nu Rikkenberg

som en bevarad ö.

Här kan en fullvärdig Livsväv bli verklighet.

Det kan bli ett fredsrike, en möjlig början.

 

DET RIKA BERGET, Rikkenberg:

 

”Nedanför branten finns redan generösa Lövängar,

stora, vilda trädgårdar utanför den kortsiktigt rationella ekonomiskogen.

 

 

 

 

Här, runt de sju glest utspridda gårdarna finns hela familjen:

De sju lövsystrarna, Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen,

Rönnen och Lönnen”.

 

”Ja, Rikkenbergsön passar som Fredszon. Här växer det bra.

Den svarta, hårda, men kalkaktiga, silverglittrande Hyperitstenen,

diabasen, från en mäktig, urgammal vulkan, ger extra näring.

 

Samtidigt som den täta Hyperiten ger rikedom,

skyddar och bevarar den hela berget som en ö.

Mirakulöst, runtomkring, genom oändliga tider,

har marken långsamt nötts ner. Kvar är nu Det rika berget”.

 

 

Mitt i byn, i den största lövängen, ligger Rökstugan, som ett märkligt öga.

 

 

 

 

Det gamla timmerhuset berättar historia.

I det orörda Gränslandet levde Skogsfinnarna länge skyddade

från industrisamhällets hårda stress efter klockan.

Utan, tidsur, telefoner, radio, TV, mobiler, datorer, bilar och bilvägar,

kunde de så mycket lättare med Solen som tid,

i en orörd vänlig skog, få just det jag sökte, frid och harmoni,

inre lugn utan affekter.

Deras anda fanns kvar.

I det fortfarande avlägsna, tysta Rikkenberg blev Rökstugan mitt hem.

De fridsamma Skogsfinnarna mina förebilder.

 

 

En stig från Rökstugan för uppåt genom högväxter.

Här leker Fjälltolta, Strutbräken, Kransrams, Ormbär, Trolldruva och Tibast.

De lockar iväg till en annan kraftplats inne i den storvuxna granskogen.

Här trivs och frodas, som i en liten trädgård, högväxta Lindar från Bronsålderns värmetid.

 

Jag var häpen:

En relikt.

I skydd mot norr med sammanstrålande vattendrag och kalkhaltig Hyperit

lever Lindarna här med tusen hjärtformade blad.

De växer om och om igen upp från rötterna.

Det mjuka trädet och det vita virket, enligt gammal tradition, ämnat för helighet med skulpturer.

 

 

 

 

 

På bilden, en kväll i juli, det spontana ögonblicket utan regi.

Lillit välsignar det rikt blommande trädet.

 

 

I branten till Gissegali och vidare upp mot toppen Nobbora

finns också rester av gammal naturskog, mäktiga Storgranar, stora som pelare i en forntidsborg.

 

 

 

Det slöts en muntligt överenskommelse.

Bolaget Stora Skog som ägde marken norr om Rökstugan lovade att inte avverka.

De största jättegranarna mätte tre, fyra meter runt om,

famntag med fullvuxna handmöten.

 

 

 

Den fornordiska kämpen i profil, Rödhaken och Linnea på vandring.

 

 

Tidigt på våren är Rikkenberget ett kärt resmål. Det är tradition.

Marken lyser ”min glädje gör mig vacker” i alla Blåsippor.

 

 

 

 

Läraren och botanisten i Klarälvdalen, Olle Norder,

tog med sig sina tonåringar till Rikkenbergsön. De skrev berättelser

om alla rara örter i branten och Skogsfinnarnas ”ett med naturen”.

Det födde besökslust och framtidshopp.

Hembygdsföreningens våffelbruk på sommarsöndagar,

blomstervandringar och fester samlade och samlar också folk.

Det är en rofylld träffpunkt, många som känner för Rikkenberg, Rökstugan,

historien och Skogsfinnarnas osynliga närvaro.

Det är en  plats för klarseende övning.

 

Jag tänkte mig Rikkenbergsön för framtiden som den fullvärdiga livsvävens räddare,

ett Fredsrike, med Lövträden, Naturskogen, Lindarna, Rökstugan och Besökstraditionen,

alla skäl för fred och Vänlig odling i Rikkenberg.

 

”Ja, det må skapas platser där industrisamhällets ovänliga rovdrift hålls tillbaka.

Nutidens teknikvurm är som den är men

ovänligt arbete utan kontakt med marken eller Träden dödar.

Utmanglade, utan livgivande närhet till naturen eller ett skapande arbete,

kommer många hem på kvällen.

När de möter sina barn förs det ovänliga vidare som missnöje, våld och sjukdom.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med vänlig odling.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med Vänlig odling”.

 

Upprymd av det budskapet började jag närma mig Naturen ännu mer:

 

”Hjärta före hjärna.

Hänförelsen viktigare än analysen.

Den som älskar ser det andra inte ser.”

Ja, på kärlekskänslans väg, med skönhetslängtande, vänlig inställning, blixtrar undren fram.

BARNET, min dotter Linnea och Träden, blev mina närmsta vänner.

 

SÄLGEN, Salix, var det första lövträdet som jag riktigt tog till mig och förälskade mig i

på ett nytt sätt. ”Var en vän för att få en vän.” sjunger Solöga.

 

Jag kände mer och mer igen Sälgens väsen. Det uttryckte sig på sitt eget ömsinta sätt:

Tidigt på våren, de silvriga videkissarna som växthus,

känslan för hur knopparna håller kvar Solens liv och värme.

 

 

 

 

Före alla andra träd, samtidigt med Blåsippor och Tussilago blommar Sälgen redan i april.

Tusen, tusen, solgenomstrålade gyllengula blomklasar lever i trädet.

Det ger energi åt hela släktet av bin, humlor, fjärilar och stjärtvippor.

Det sätter igång hela vårglädjen när fru Sälg blir befruktad.

 

På några ställen är träden mäktiga nektarkraftkällor för hela skogen, stora som Ekar.

 

”Finnskogens Ek”, tänkte jag.

 

”Kära ni”, sjunger Trädet där käraste Linnea sitter. ”Ni skulle se vad vi kan skapa.

Vi vill att ni ser oss. Vi behöver er hjälp med fri växt och mycket sol”.

 

 

 

 

Från Sälgen till Björken.

BJÖRKEN, ljusets träd, var Skogsfinnarnas käraste träd.

Näverskor, kontar, dosor och skopor, basturis och frisk björksav om våren,

med allt kunde Björken bistå.

Det var gåvor från Moder Jord.

 

För mig var Ljusets träd en kär gammal vän från tonåren.

Men när jag kom till Rikkenberg upptäckte jag Björken på ett nytt sätt.

Jag såg fantasibilder på stammarna.

Bilder i Bilden lockade med kontakt.

 

På en Björk visade sig Vargen.

Han såg ut som i Sagan om Rödluvan med en lång nos,

 

 

 

 

men tankarna gick till den verkliga Vargen.

Den hade just flyttat in, Värmlandsvargen.

 

Midvinter i Finnskogen,  i Gränsland i norra Värmland,

åtta Vargar går över vägen strax norr om Nyskoga.

Det var den stora sensationen, december 1983,

Vargen åter i Sverige. Här igen efter hundra år.

 

På andra sidan Rikkenberg och Näckrossjön, i Mackartjärn,

bodde Kim och Evy med sina barn Ida, Timo och Anti.

Kim kom från Berlin, från östzonen innan muren föll.

Han hade ett mer kosmiskt, idealistiskt protestperspektiv än vanligt.

Familjen levde utanför, mycket enkelt, som i gamla tider, med en häst och två kor.

Dom hade också hund, kattor och får, getter och höns.

Evy kom från Göteborg och blev bondmora.

De älskade sina djur, som fick gå lösa och som ofta trängdes utanför farstubron.

Det var ibland omöjligt att hålla getterna borta från köket.

 

Enligt gammal tradition, trots konflikter med skogsbolaget, fick korna,

fåren och getterna beta fritt i skogen.

Fast Rikkenberg ligger på andra sidan dalen flera kilometer bort,

kom korna en gång ända hem till Jordbärsfallet.

Lite overkligt, jag såg dom komma rakt mot huset.

 

På ett stort område kunde djuren hitta det de allra mest tyckte om.

Det var det som håll dem friska, sa Kim.

 

Plötsligt anföll Vargarna.

Dom försvann snabbt undan, men lämnade efter sig en slaktplats nära huset.,

blödande får utspridda i en glänta.

Några av dem levde ännu, stapplade fram med tarmarna hängande under buken.

”De älskade djuren!”  Alla fick se och såg. Hela familjen kom i chock.

 

Några dagar senare beväpnade sig Kim med en bössa. Han kände sig hatisk.

- Vi är redan illa ute med allt motstånd och allt slit.

Ska nu vargen ödelägga vårt liv?

 

Kim tog semester från husdjur och odlingar.

I lugn och ro valde han ut en plats med bra överblick. Varglyan låg i närheten.

Förr eller senare skulle någon av vargarna visa sig.

Kim hade tålamod utöver det vanliga.

Ja, en stilla augustikväll stod alfahannen solbelyst helt nära

Han lade an och siktade länge.

Men så tar han ner geväret och ser med full närvaro.

 

Det blev som en uppenbarelse, berättade han efteråt.

Vargen gjorde samma intryck som ett Lejon, ett heligt djur:

 

Den är oumbärlig i Livsväven, i toppen på skogens näringspyramid!

 

Ja, Vargen på ont och gott, men utanför vår befogenhet att utrota.

Vargens kaskadeffekter i toppen på livsvävens pyramid påverkar hela väven.

 

Jag upplever att Vargen frågar svenska folket om deras natursyn,

människans roll på Jorden?  För eller emot Vargen?

 

Nu, snart trettio år senare, lever omkring femtio Vargfamiljer i Sverige.

Det betyder att vi fått en mer komplett livsväv till gagn för oss själva.

 

För mig kändes det som en nystart för Det stora äventyret:

 

Vargen hjälper mig att hålla mysteriet och livslusten levande.

Ibland mot kvällningen eller om natten kom Vargarna till mig.

Från Dauromägg och ner över Näckrossjön kom deras vilda sång.

 

I kör, genom Vargen, tjuter världen ut sin födelse.

Livshungern i den urgamla sången slår hett igenom.

Den tränger innanför all vanlig vardag och tröghet.

Vargen väcker upp med översinnlig naturkontakt.