lassekaja

 

 

i Finnskogen, i Rikkenberg, norra Värmland

Vänlig odling med Lövträden

 

 

Det handlar om min resa i Gröna vågen från 1980 och framåt.

 

Jag hade på 70-talet, med filmerna, böckerna och ljudbildbanden,

”Om Årstiderna med Malcolm”,

tillsammans med Gunilla Lundgren och vår son,

fått en unik möjlighet att återuppleva pojkåren.

I jobbet som filmare och fotograf var jag mest ute med Naturen,

inspirerad, hela dagarna året om.

Det blev som en förberedelse till ett större äventyr.

 

Jag läste om norra Värmland och angränsande del av Norge.

Där fanns ett orört gränsland, ett vildmarksrike.

Där levde Björn och Lo, och Järv som hälsade på norrifrån.

Kanske fanns det t.o.m. Varg i området, trodde man.

 

 

 

 

1980, just fyllda 44, med äventyrskänsla, hopp och entusiasm,

kom jag till Nordvärmland, till den undangömda gården i Rikkenberg,

Jordbärsfallet, ett smultronställe i Finnskogen, i  Gränslandet.

TYSTNADEN.

Fyra hektar mark, äng, åker och skog, kändes som en mäktig gåva,

alla lador och småstugor och huset vid den gamla Lönnen, ett erkännande:

 

”Du är nu mogen att ta hand om en liten del av Moder Jord.

Du får ängs- och skogsmark att vårda.

Visa att det går att skapa paradis.”

 

Omtumlad och i undran och beundran, nyfiken som ett barn,

vandrade jag runt och upptäckte mitt nya hem.

Jag blev berusad av det dramatiska läget,

Rikkenbergets kam mot norr, brant fall upp mot Gissegali,

Lodjursklippan med nakna bergstup och vråkarnas gälla skrik

i hangvinden, i uppvinden, kiäää.

Finnskogen, vildmarken, äventyrslandet, Gränslandet,

gav löften om ett nytt liv i klarhet.

I närkontakt med Moder Jord hade jag fått en fristad

utanför det kollektiva trycket.

 

 

Jag kramade om de gamla Tallarna och Jättegranarna.

I tankar på mirakelgåvan som jag fått,

laddade jag upp känslorna med tacksamhet.

Det blev mer och mer en stegring.

Jag blev euforisk.

Jag ville in i all extatisk skönhet.

 

”Ja visst, Du kan börja med att öppna upp för Lövträden:

Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen, Rönnen och Lönnen,

sju ljusa systrar bland bröderna, vintergröna Gran och Tall och lilla En.

Träden är mångfaldens mödrar,

hem för alla växande, krypande, flygande, lysande väsen

Uppmuntra alla: En vision om rikedom”.

 

”Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Det lilla livet och njutningen för själen,

det blir din väg till himmelen.

Ja, rikedom och mångfald i skogen,

det blir din väg till himmelen på jorden.

Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Den stora rädslan den ropar utmaning.

Det blir din väg till himmelen på jorden.”

 

 

 

 

Nere vid vägen satte jag upp mitt emblem.

Namnet Bilden i Bilden var och är ett sätt för mig att komma ihåg att se mer,

se fantasibilder på blommor och blad, på trädstammar,

i molnen, i vattnet eller i elden.

 

Till exempel, ser jag först det vanliga efter inlärning:

 

 

 

 

En fjärilslarv hoprullad runt ett strå, Dasychira pudibunda,

Tätullig Hartofsspinnare.

 

Men jag vill också se med känslan, i upplevelsen:

 

Då visar sig något annat,

en glad och sprudlande lycklig clown.

Han blir en spegel, han berättar något om mig.

Jag skapar en gul gloria, en röd toppmössa, leende ögon och en stor mun.

En clown, full av skratt, odygdig som Mozart.

 

Det blev en lycklig tid de första åren.

Jag mötte min längtan, min ängel.

Hon hade gröna fingrar och läste Kursen i mirakler.

Hon lyste ett under i en högre planering.

 

Jag mötte också en bästa vän, Jan Anders på Kindsjöberg

 

 

 

 

och vismannen, odlarfilosofen Anders Björnsson i Likenäs.

Jag fördes in i deras lyckovision om VÄNLIG ODLING, en ny gemenskap,

en hel grön odlarvåg och musik med progbandet: Träd, Gräs och Stenar.

 

Just vad en natursvärmare behövde:

En passion för frälsning av hela Planeten.

I den andan var gamle Björnsson profeten, den vise, Vägvisaren:

 

”Det är nödvändigt att skilja mellan två linjer i arbetet med jorden:

Den ovänliga och Den vänliga linjen.

Den ovänliga linjen ställer sig över naturen.

Frågar inte vad den vill. Går fram i övermod.

Vi måste ställa oss i jämnhöjd med Träden och de andra växterna”.

 

Björnssons nyckelord var NÖDVÄNDIGHETEN, återupprätta naturen

och lämna den kollektiva felspåret, TÄNK SJÄLV.

 

Björnsson såg på visionen om Vänlig odling med stort allvar,

men det hela var samtidigt en  lek.

Han gick barfota i sin odling, experimenterade, skrattade och berättade.

 

När han som ung man på 1930-talet kom från Dalsland,

bosatte han sig i Klarälvdalen vid Likenäs, men tog mest kontakt

med kvarlevande Skogsfinnar, cyklade iväg till deras hemligheter.

Det fanns ännu kvar något av Finnskogsfolkets anda när de levde som naturfolk.

De hade en vänlig inställning till Moder Jord.

Skogsfinnarna bar på samma känsla som indianhövdingen Seattle när han frågar:

 

”Hur kan någon köpa eller sälja himlen eller värmen från Jorden.

Vi äger inte luftens renhet och glittret från vattnet.

Marken är helig för vårt folk”.

 

Då tänker jag också på Nitahå Jussi, Finnskogens sista, lyckliga vandringsman:

”Det är mina skogar men jag äger dom inte.”

 

Jag upplever att visionen om Vänlig odling växte fram ur Björnssons

känsla för Skogsfinnarna. ”Alla naturfolk har vördat modern”.

 

 

 

 

Jag lyssnade till Björnsson och förundrade mig särskilt

över hans beundran för daggmasken och visionen

om en helt ny inställning till naturen i tekniksamhället.

 

”Ge masken mat och omtanke och tänk med inlevelse på Livsväven

i jordens mylla, alla som masken livnär som en god pappa.

Med sitt myller av gångar lukrar han grunden för lyckliga växter.

Jorden andas.

Maten till bonden nere i jorden får Du från Det gröna,

en äng eller löväng med Lönn, Rönn, Sälg, Al och Hägg.

På lövängen må Du hålla efter Det bruna som tillhör skogen,

Björken, Aspen och Barrträden.

Gräset och löven som förr var till boskapen för vintern,

tar Du nu direkt till odlingen som täckning och kompost.

Ingen annan gödsel behövs och utan kor som måste mjölkas,

får Du en lugnare tillvaro. Det blir mer ro.

Du tvingas inte upp i ottan, året runt.

Du slipper det grova arbetet och slakten.

Du känner att det är så mycket enklare och vilsammare med Daggmasken.

Utan minst fråga, tänjer han ut sig och arbetar för din välgång.

Ni behövs tillsammans, ni samverkar”.

 

 

 

 

I Björnssons efterföljd.

Mer och mer öppnade jag upp känslan för ekosystemet, Livsväven,

den grund vi står på, alla fantastiska, sköna skapelser,

beroende av varann i en jättestor famn.

För den rationella tanken ser det kanske ut som allas kamp mot alla,

men med Vänlig odling i tankarna fick jag en ny syn:

 

Kärlekskänslan upptäckte HELHETEN, den gemensamma väven

av inbördes hjälp.

Alla gör sitt bästa för att fullkomna sig, dör och går i frö,

för att leva på nytt, ännu bättre bidra till Helhetens harmoni och balans.

När jag passerade tröskeln av tvivel och släppte taget om det inlärda,

det rationella, blev jag lekfull.

Jag upplevde att känslan för Livsväven gav lust och inspiration.

Glädjen bekräftade ”Inbördes hjälp”.

 

Jag fick kontakt med stark energi:

”När blomman, fjärilen och fågeln pryder sig själva, pryder de också Det hela.”

Harmonin uppenbarade sig som en fullkomligare värld.

Indianhövdingens ord:

”Naturen är helig för mitt folk”, levde upp i min egen känsla.

 

Men inlevelsen och euforin med Helhetens harmoni och Livsväven

skapade samtidigt Den stora prövningen:

 

Vid den första långturen utanför Rikkenberg på anonym, rationell bolagsmark,

upplevde jag harmonins grymma baksidan,

Med känslan i Vänlig Odling kunde jag SE:

 

Jag såg hela omfattningen av ett fruktansvärt spöke, en primitiv rovdrift.

Industrimänniskans hybris och övermod, ingenting är heligt eller värt beundran.

Hela den gamla skogens ekologiska väv, hade mejats ner.

Överallt låg sönderkörda, groteska slagfält eller ändlösa monokulturer.

Det var  en terrorattack mot Moder Jord.

 

Vildmarken, det orörda Gränslandet, fristaden utanför det kollektiva trycket,

som jag drömt om och längtat efter, min längtans paradis, det fanns inte mer.

 

Kortslutning.

Jag blev sängliggande i alla slags övermäktiga känslor, vrede, hat,

sorg och saknad.

Det skrämde min ängel. Hon lämnade mig.

 

Det blev inne i stugan, som inne i en fjärilspuppa.

Det tog lång tid innanför skalet.

Jag föll trettio minusgrader i det djupaste.

Jag såg Kung vinter ånga in genom nyckelhålet.

Vedpinnarna började ta slut. Ville jag leva?

 

Plötsligt en vårvinterdag, väckte "Mina vänner är fåglar" upp mig.

"Nyfiken, lägga sig i allt", Talgoxen, ropade sitsitu. sitsitu.

Han knackade på rutan.

Han uppenbarade en hjälpare på fönstret,

ett dubbelansikte, ett Janusansikte.

 

 

 

 

 

Genom Bilden i Bilden, såg jag mig själv utifrån.

Guden i mig kunde stanna upp och se mina egna tankar och känslor.

Jag kunde se att jag hade ett val.

Jag kunde lyfta mig upp över affekterna och bli kung över min egen värld.

 

Cohen: "There is a crack in everything. Thats how the light get in".