”Där Sör”, Ekoskog på bolagsmark.

 

I början av 90-talet skrevs i Sverige en ny skogsvårdslag.

Naturvården kom i fokus.

Ekologin skulle vara lika viktig som ekonomin.

 

Jag bodde i Rikkenberg i norra Värmlands finnskog.

Där hade jag sen 1980 tagit hand om min egen skog på gården Jordbärsfallet.

Som filmare och fotograf såg jag på skogen som konstnär.

Tankar på ekologi och rik mångfald inspirerade starkt.

 

Här i sluttningarna vid gården, fanns Nordvärmlands och Finnskogens alla lövträd:

Sälg, Björk, Asp och Al, Hägg, Rönn och Lönn.

Jag levde mig in deras uttryck. Jag blev inspirerad.

Särskilt Sälgen, Finnskogens Ek, med alla sina videkissar, kändes extra.

Där passade min kära dotter Linnea in, fyra år. (se bild 1, se tidigare i bloggen)

Vi lärde tillsammans känna in Träden.

Också Lönnen!

Lönnen med alla sina fingerblad och starka färger.

Den sådde sig själv i sluttningen där det fanns ljus.

 

Jag hade nära kontakt också norrut med Kindsjöberg.

Där fanns en unik plantskola med passion för Lövträd.

- Vidsträckt utkik över Kinden och de djupa skogarna.

Där på berget bodde Jan Anders Olausson med sin familj.

 

 

Han hade från frö till planta, ömt vårdat fram och anlagt lövträdsskolan.

Han gav sig tid att se både detaljer och Helhet med hjärta.

Han blev min närmsta vän.

Som en hyllning till Jan Anders och också till framtidens varmare klimat,

köpte och planterade jag in ännu fler lövträd på min mark, ädla lövträd:

Ask, Alm, Lind, Ek och Hassel.

 

Jan Anders och jag lyssnade till odlarfilosofen Anders Björnssons Vänliga Odling.

Den hade sin grund i samverkan, inte strid mot naturen – en ny attityd till skogen.

Vi odlade våra trädgårdar, vi lärde oss se och ta hand om.

Vi  byggde samtidigt upp visioner om hela skogsparadis.

Vi ville utvidga området för Ekoskog i Rikkenberg.

 

Jag tänkte på den nya lagen och fick kontakt med Skogsvårdsstyrelsen.

Den stödde mitt förslag om att skapa Ekoskog också på Stora skogs mark.

Strax söder om min mark fanns ett bra område.

Alla de sju vilda Lövträden fanns med, plus Tall och Gran.

Skogen fick heta ”Där Sör” i Rikkenberg.

 

Förslaget blev verklighet.

Det mesta av barrskogen fälldes varsamt utan skogsmaskiner och kördes ut till vägen.

Jag fick lön från styrelsen när jag städade upp efteråt.

Jag brände ris och gjorde stigar.

Jag älskade alla sommarlätta lövträd som var kvar och fått ta över. (bild 2)

 

Nu fick jag i rollen som naturvårdare, en än mer vaken inställning till skogen.

Jag tänkte på att den har sin egen lust att växa - sin egen växtlust.

Att jag först och främst lär mig se detta, och också frågar Naturen vad den vill.

Att jag silar mycket av min egen vilja, mina idéer.

Inte tänker kortsiktig nytta.

Istället mer mediterar över Träden, växterna och Helheten.

Jag ville först lära mig SE.

 

Men efter något år fick jag en härlig ingivelse att vända fullt ut,

180 grader i skogsbruket.

Att berika, att ge istället för att ta ut.

Jag förde in alla hjärtebladen med en Lind - en Ask, en Alm och en Ek,

och det blev ett sjätte sinne att känna in deras växtplats.

Jag såg Ekoskogen i Trädens framtid

 

Det växte en känsla av seger.

Ekoskogen istället för kalhyggen och monokulturer runtom.

 

Ibland fick jag hjältekänslan, att vara utvald:

Att vara den första som, på bolagsmark, lyckats med ekologi -

en ny verksamhet, ett komplement till det vanliga skogsbruket,

mer i den konstnärliga inlevelsen.

Fråga skogen vad den vill.

 

Visionen om radband av Ekoskogar, för det fria och vilda, genom hela Sverige,

lyser fram.

Öar av livgivande Ekoskog räddar arternas mångfald,

och balansera upp de ensidiga monokulturerna.

 

”Naturvården lika viktig som ekonomin”.

Den nya skogsvårdslagen skulle få mening.

 

 

Jag upplevde visionen om ekologi som en revolution i tiden:

Mot våld.  För samverkan i skogen.

Allt liv har rätt att leva - medkänslans enkla, svåra  väg.

 

Vi må skapa Ekoskogen till en plats för självklar kärlek, samverkan människa / natur.

 

Jag byggde Kåtan, Naturhuset, Templet, för samverkan med Träden, mångfaldens mödrar.

Ett manifest för Ekoskog, en ny möjlighet om vi vill leva i Världen. (bild 3 och 4)

 

Lars Jacobson, Torsby

lassekaja.blogg.se / [email protected]

 

Egna foton. Foto 2 och 4 Jan Anders Olausson.

 

 

 

 

 

 

 

SVEN

 

Samhällskroppen är en vacker varelse, varken god eller ond, skriver Du.

Därefter fortsätter Du om lojaliteten mot samhället med tre rubriker:

Människor som vårdar samhällskroppen, sabbar den, eller är mittemellan.

Du skriver vidare:

”Enskilda människor flyter mellan dessa lägen, men de flesta har sin tyngdpunkt i vänstra kolumnen, tack och lov”.

Det är bra, men var finns visionen?

 

Är inte politik att vilja förbättra och förändra?

Jag ser på det hela på ett annat sätt.

Jag tänker på att Moder Jord, Den blå planeten, är en vacker varelse i världsrymden,

men att samhällskropparna, nationerna, nu mer och mer överutnyttjar och utarmar Modern.

Det är sorg.

Varför har det blivit så?

Är det inte därför att nationerna tävlar med varandra och drivs av Rädsla, att hamna i fattigdom och nöd?

 

I Sverige ropar t.ex. Jan Björklund med kraftfull energi, övertygelse och nationell välvilja:

 

”Vi måste effektuera utbildningssystemet med hårdare kontroll och tätare betyg.

Vi måste ligga i framkant på den tekniska utvecklingen.

Också export av vapen är nödvändigt för att upprätthålla vårt försvar”.

 

Borde inte Sverige, med goda fredliga traditioner, istället tänka på HELHETEN?

Moder Jord ropar allt starkare på upprättelse och fred.

Jag tror Vänlig Odling på alla plan, emellan oss, mellan länder och i naturen, är vår enda möjlighet i evolutionen.

Vill vi överleva med våra barn på Moder Jord?

 

 

NATURKONTAKT

 

Jag söker platser ute i det fria där njutning tillsammans med naturen kan fungera.

Jag behöver energipåfyllning. Vintern har varit lång.

Har varit vid kåtan i Rikkenberg en helg. Allt gott.

Nu sitter jag i hammocken utanför Altharlägenheten på min närmsta plats.

Vattnet från spridaren, med slang från köket, plaskar och pratar i den lilla dammen framför mig. Kabbelekorna lyser gula.

Mina ljusa, orangea små vilddjur kissekatterna Ticco och Vitti håller sig nära.

Vi känner samhörigheten.

En ängel viskar:

 

”Du finns på Jorden och nu har Du fått vila och ro att komma utanför ditt inre fängelse, dina nedvärderingar, ditt missnöje och dina aggressioner.”

I ängels röst känns hemkomsten.

Jag kan tycka om mig själv.

 

 

En vision om Framtidens skogsvård i Sverige är berättelsens röda tråd.

Den dokumentära, självseende sagan börjar med min flytt till Rikkenberg 1980.

Jag sökte en fristad utanför.

Där började visionen, i tanke och praktik, växa fram likt en blomma.

 

När du läst, hör av dig på bloggen eller till [email protected]

OBS! Bokens delar kommer i fel ordning om du inte väljer del ett först.

Här nedan en kortfattad översikt av bokens delar.

 

DEL 1: En ny väg

 

Köper gården Jordbärsfallet i Gränslandet på finnskogen,

i Rikkenberg, i Nordvärmland.

Tar kontakt med mångfaldens mödrar, TRÄDEN

och odlar seendet, Bilden i Bilden.

 

Möter VÄNLIG ODLING, Jan Anders Olausson

och odlarfilosofen Anders Björnsson.

 

Sammanfattar alla alternativtankar i en tanke:

Ekosystemet, LIVSVÄVEN är vår bas.

Det är den grund vi står på.

En rik Livsväv älskar ett rikt, friskt liv.

Åt den reserverar jag ordet helig.

 

Senare i chock, upplever den isande kontrasten, det ovänliga,

den groteska skövlingen runtomkring Rikkenberg = Våldtäkt på skogen.

Kontrastupplevelsen förändrade min inriktning. FÖR mognade fram.

"Vi skapar världen med våra tankar."

 

 

DEL 2: Det rika berget Rikkenberg

 

Lämnar uppgivenhet och känner kallelsen FÖR.

Då upptäcker jag "Gräv där Du står"

 

Det rika berget Rikkenberg:

Lövträden, Rökstugan och Skogsfinnarnas ro,

Naturskogens Bauerträd, exotiska Lindar från Bronsålderns värmetid

och Besökstradition med Blåsippor.

 

Entusiasmen öppnar upp för närkontakt med Träden,

först SÄLGEN och BJÖRKEN.

 

Och via Bilden i Bilden ett spår om Värmlandsvargen.

 

 

 

DEL 3: Naturträdgården Där Sör

 

1992, jag kontaktar Skogsvårdsstyren och skogsbolaget Stora Skog.

Den sydligaste delen av Rikkenberg blir Ekoskog, Naturträdgård.

 

Om Gammal och ny skogsvård.  Om Den nya vården i praktiken.

 

Fortsättning om Träden: ASPEN, GRANEN, LÖNNEN och RÖNNEN.

Och i varmare klimat, sydländska träd, Lind, Ask, Alm, Hassel och EKEN.

 

 

 

DEL 4: Naturhuset Kåtan

 

1997, skriver till bolaget och vill få hela Rikkenberget fredat.

Får nej, men ja till Naturhus, en sexkantig kåta.

Kåtan, utanför det kollektiva, i kontakt med Moder Jord.

Om den ideala formen. Om Helheten och om Fåglarna.

2012, Jubileum och jubel för rikaste Livsväv på Där Sör efter tjugo år.

 

 

 

Född i Visby 10/3 1936, föräldrarna från Värmland.

Fil.mag. Uppsala -64, -68 ämneslärare på lärarhögskolan i Stockholm.

Självlärd fotograf, filmare ock konstnär.

Bosatt i Torsby sen 1999.

 

Filmer:

 

UNIVERSITAS REGIA UPPSALIENSIS, Dagdrömmar om ett annat liv -63.

 

EN DAG I GAMLA STAN med Irka Cederberg och Tulja i galen 60-talsanda -64.

 

RÖDLÖGA med Annika Blom, segling i ”drömväven” -65.

 

SPETSBERGEN med Annika sommaren-66.

Det snövita landet i midnattssol, tyst och stilla som i en dröm, oändligt, avstånden upplösta.

Plötsligt översvämmat av millioner fåglar.

 

BÅTFOLKET med Tage Sivén–70. Ett utbrytarförsök till Maud Bacceus sång Glädjens blomster.

 

ZIGENARE I EUROPA, tillsammans med Gunilla Lundgren-71.

 

BAKOM MASKERNA VÄNTAR LIVET med Österlenkonstnärerna Curt Bjernevi, ”Kalle målare”

och ”konsthandlaren” Jan Danielsson, Amerika.

Produktion Svenska filminstitutet -73.

 

 

1975, Drama, teater, film, Lunds universitet.

I samverkan med Gunilla Lundgren:

 

Fyra filmer OM ÅRSTIDERNA, -76,-77,

Malcolm fyra år. Som en liten rödklädd tomte får han följa med föräldrarna och SE.

Producent Susan Forslund, UR, berättare Solvej Tärnström.

Även ljudbildband för UR på många invandrarspråk.

 

Fyra filmer om träd: BJÖRKEN, TALLEN, GRANEN och EKEN.

Ekologi för barn, träden som hem för allt som lever och blomstrar, smådjur, fjärilar,

fåglar och älgar. –78, -79 med Malcolm och Jenny Harlin, Producent Kerstin Bäck UR.

 

OM ETT MÖTE, Malcolm i Tanzania bland afrikanska barn, Kameleonter och Bönsyrsor.

Producent UR – 80,

 

 

Böcker:

I samverkan med Gunilla Lundgren:

 

ÅRSTIDERNA, Vad Malcolm upptäcker i naturen, UR -78, Libers -85.

En omskriven naturfotobok i svart vitt och färg, utgiven i flera länder.

 

BJÖRKEN LJUSETS TRÄD. Kärleken till det mest nordiska av alla våra träd, Liber förlag -84.

 

NATURENS BARNKAMMARE med Linnea Jacobson. Hon lär sig om Helheten, ekologi för barn

i alla åldrar med grodyngel, spottstritungar, snigelägg och smultronfrön. Alfabeta förlag – 89,

 

VANLIGA TRÄD, LL - förlaget -98.

 

 

Till Nordvärmland 1980

 

EN GRÄNS AV ANNAT SLAG, FINNSKOGEN / FINNBYGDEN, 1987,

redaktör Anne Lise Skarderud.

Fotografier och medverkan i samlingsboken om det finsktalande,

självhushållande naturfolket, Skogsfinnarna.

De levde ännu in på 1900-talet  i  Gränslandet mellan Sverige och Norge.

 

 

Videofilmer :

 

SAGA FÖR VINTERN. Sagan som energigivare under den långa, mörka finnskogsvintern.

"Vi skapar världen med vår tanke".

Tillsammans med Jan Anders Olausson -83, TV- produktion: Fantasiöppet, Gerhard Röhl.

 

SAGAN OM KÄNSLA OCH TANKE. Snögubben som tinar upp, smälter i solen och vill bli kung

över sitt eget rike -92.

 

UNG KULTUR, DU ÄR EN MÄNNISKOBLOMMA. Om att finna sig.

”Du skall lyssna till den granen som Du sitter under”.

Fyra ungdomar på finngården Jordbärsfallet -95.

 

SKOGSVÅRD I RIKKENBERG. En bildberättelse om odlarfilosofen Anders Björnsson:

VÄNLIG ODLING.

Bildspel på Älvsjömässan -96, producent Möbelbranschrådet, Ebba Frankel.

 

Utställningar:

Sedan 1966 ett tjugotal utställningar i Sverige, Norge och danmark, mest med temat Bilden i Bilden.

Bilden i Bilden finns också på Torsgy kommuns bibliotekskort.

 

Skapa i Värmland, stipendium för Finnskogarondan 1989.

Ett kontaktnät i Sverige och Norge mellan konstnärer och hantverkare på Finnskogen,

öppet för hembesök under pingsten.

 

 

Några år senare lyser en ny idé.

Jag skriver ett brev till stora bolaget, Stora Skog:

 

”Rikkenberg är fredat med muntlig överenskommelse.

Kunde Det rika berget nu skrivas in och bli lag,

ett nödvändigt komplement till granåkrarna,

en fredad ö, en ark, ett hem för alla rödlistade”?

 

Jag bad om en övernattningskåta för mig själv också.

 

Svar:

 

”Bolaget tar inte på sig extra utgifter för Rikkenberg, men ger tillstånd att ta

gallringsvirke och bygga kåtan”.

 

Det senare var ett lyft.

Vid närmare eftertanke öppnade svaret upp för en berusad möjlighet:

 

”Nu kan Du blomma ut och också bygga Din vision om samverkan med naturen,

ett Naturhus, i samklang med hela Där Sör – tanken.

En plats för vänlig direktkontakt med Moder Jord.

Där, i känslan för rikaste Livsväv med alla gamla träd, fjärilar, fåglar och större djur,

kan Dina vänner så mycket lättare mötas i Vänlig odling också mellan er,

lämna misstänksamheten, prata varmt om varann och till varann, uppriktigt,

med inlevelse och entusiasm.

Också i balans: Skall jag berätta?

Har dom andra nån glädje, nått behov av det jag råkar tänka på”?

Inte vara rädd för tystnaden.

 

Det strålade från en särskild plats när våren kom.

Det var en upphöjd platå, en liten Skogsfinsk Nopi.

Alla sidorna sluttande utför med bästa avrinning.

En hjässa tittade fram. Jag såg visionen:

 

En elegant mössa på kullen. En sexkantig kåta.

 

 

”Storslaget, sexkanten, naturens egen form åt Honungsbiet

och mer än fem meter tvärs över mellan triangelspetsarna.

Din byggplan är stark i känslan för Platsens ande.

Den blir upphöjelsen för Naturträdgården Där Sör”.

 

 

Vitsippevår och trastsång.

 

 

 

 

Omfamnad av vitt fritt svävande det ljusgröna klotet

Och på vita stänglar som strålar

Seende på väg, det gula

Hemligheten gömd i den vita blomman

Från stjälken ömtåligt ådrad i blåröd förening

Jag fick närkontakt och rullade fram stenarna till grunden, sjöng

och gick och pratade med Träden.

Jag sökte sega, senvuxna Granar till Toppstänger.

Indiankänslan, Finnskogsandan bad om lov att få fälla och jag tackade Träden,

sågade, kvistade och smakade på kådan.

Årsringarna låg tätt tillsammans. Stängerna blev som jag ville.

Då kom höjdpunkten och Högtiden.

Jag bjöd de närmsta vännerna på Tystnad och Närvaro.

Tillsammans reste vi, de nästan sju meter långa Toppstängerna.

 

Nu är den underbara tid då allt till Sol sig vänder

Och allt som var så  mörkt och hårt, blir mjukt som varma händer

Nu kommer Sol, nu kommer vår

Nu dansar blomster vita

Vi skall le, vi skall be, vi skall dansa och se

Solen glöda med hjärtekraft

 

 

Jag byggde Naturhuset i sydkanten av Där Sör - skogen.

Åt väster växte planterad, tät granskog, men närmast kåtan fanns inslag av Björk,

Rönn och en smal ensam Sälg.

Samtidigt som jag fick virke till kåtan kom Lövträden fram.

Det strålade in ljus och vänliga väsen i skogen.

 

I de sex trianglarna på kåtan passade jag in kraftiga stockar i botten, smalare längre upp.

Lusten att få visionen in i världen drev sen fram stark energi.

Den ropade: ”Kom närmare Moder Jord och fråga vad hon vill!”

 

 

 

Det är en lockelse med Naturhuset. Det återkallar,

hjälper mig att hitta hem till mig själv.

 

 

 

 

 

Här, i känslan utanför det kollektiva, kan jag lättare öppna mig för resan på Jorden

genom många liv

och till Det inre Jaget bakom alla liv.

 

En ny befriande oändlig världsbild,

en ny medkänsla, blir det räddningen för Jorden?

 

Från vaneseende till det stora perspektivet, blixtrar i Naturhuset, Elden

plötsligt fram som mirakel.

 

 

 

 

I en glödande och brinnande törvedsstubbe, ser jag mina begär.

 

”Ja, se dig själv med Tankar om Tanken, dina värderingar och domar.

Det är Du som skapar världen”.

 

Att gå från ego till Helheten in

Att krossa glaskupan nu och bli fri

Ja, vill Du bli fri så res, på stora, stora havet

Jag vill att Du skall betro Dina ord

Dom är som ankare Du kastar ut

Jag vill Du bli fri så res, på stora, stora havet.

 

 

Ett år efter bygget av Naturhuset bröt jag en svår gräns.

Jag sålde min kära gård, Jordbärsfallet, Smultronstället.

Jag sålde allt utom kåtan.

Min inre Gud såg det som i en saga:

 

Lasse-Kaja lämnar de ombonade husen och går djupare in i skogen,

bergjättarna runtom myser,

Gissegali, Romamägg, Nobbora, Hongaho,

ingen väg, bara en smal stig till den utvalda kraftplatsen.

 

”Ja, Du har valt den inre drömmen.

Gården, med alla ropande behov, ville envist bestämma Ditt liv,

allt nedärvt om hur det skall se ut.

I Naturhuset, i kåtan på Rikkenbergs sydspets Där Sör,

där kan Du bättre lysa och komma nära”.

 

Jag började med väderstrecken:

 

Hemkänslan med morgon i Öster,

varma, kära Solen i Söder,

skönheten när skymningen kommer i Väster

och det stora, stora okända i Norr.

 

 

 

 

Kom inre lugn och vila från de egna många orden

Kom seende och frihet från rädsla

Kom tålamod och tro på möjlighet att lära,

att lyssna och att älska

Kom klarsyn och ett roder inifrån

Kom till min själ en känsla

Kom till min vardag tidlöshet

 

 

 

Utan att tänka på det hade jag byggt in ett budskap i kåtan.

Nu, med energigivande känsla av ledning, såg jag två trianglar bli en stjärna.

 

”Stödvirket mellan toppstängerna bildar två trianglar.

Den manliga Tanken pekar upp och den kvinnliga Känslan pekar ner.

I tidens ensidighet, sök balans, släpp till mer hjärta från hjärna!

Erövra känslan i entusiasmen fullt ut!

Bli en stjärna i förening”!

 

 

 

 

Jag återkallar en höjdpunkt:

Naturhuset, NOPI 6/6, 2007, morgon.

 

 

 

 

Jag leker välvillig kung över riket, alla växter och djur på Där Sör.

Jag känner Helheten, sitter och njuter i mitt högsäte:

 

”Med jordgolvet under fötterna och resningen uppåt

har Du med kåtan skapat den ideala formen.

Det lyser guld runt föreningsstjärnan.

Svarthättans lovsång är tillbaka.

Dörren ut mot Björkarna står öppen”.

 

 

Nu i samklang med flygande väsen, nära med Där Sör-s hela fågelvärld,

alla rara, sjungande, färggranna som har sitt hem hos mig.

 

Det är sagan i verkligheten:

 

 

 

 

Under slingan i bilden kommer alla flyttfåglarna fram,

Svalor, Sångare, Flugsnappare och Trastar,

och i den röda mitten sitter, ”Sitsitu”, Talgoxen

och Blåmesen, ”Sih Sih sirrrrrrr".

Dom kommer närmast mitt på jättens stora nos.

I varsin ring, längre upp, vakar Ugglorna med skarpa ögonen.

 

”I fåglarnas värld finns alla känslor, från Mesarnas hemtrevlighet till Örnen.”

 

Jag byggde en övervåning, ett loft, och passade in fågelbordet

utanför fönstret vid fötterna, nära och tydligt.

Plötsligt sitter Sparvugglan på tånaglarna, slår hål på tiden:

 

”Ja, Du har funnit äventyret och njutningen i Gröna vågen-livet.

Du byggde in och bjöd dig själv på kontakt.

Du har bevarat frihetspojken. Du kan se och älska”.

 

 

2012, Naturträdgården ”Där Sör” och mammapappan kåtan firar tjugo år

med rikaste Livsväv.

Blåklockan ringer in och alla lyckliga invandrare:

 

 

 

 

Lind, Ask, Alm och Ek.

Violer, Vitsippor, Liljekonvaljer, Ekorrbär och Smultron,

Gullspiran, Strättan, Harsyran, Blodroten, Skogsnävan och Nattviolen.

Plus tusen, tusen tillhöriga i djurriket,

maskar, larver, stritar,  gräshoppor, fjärilar och fåglar.

Musen, Sorken och Räven, Haren, Örnen och Ekorren.

Älg, Rådjur, Vildsvin och Kronhjort.

Björn, Lo, Järv och Varg i spetsen.

 

 

2002, Naturhuset i vit björknäver på bakar:

Naturhuset, sagoslottet, templet, indiankåtan med tipikänsla!

 

Hon/Han ger sin känsla, sitt hjärta, till Naturträdgården Där Sör.

Som från  Muminmamman + pappan,

till alla slags sköna träd, till alla visa gamla träd.

 

 

 

 

2011, utan vit björknäver, tuffare.

jag blir mer otålig, hudlös, börjar brinna.

Men jag är inne i den ideala fomen och blir mottagen.

Jag lättar på trycket genom Kåtans topp.

 

Kling klang klockan slår stå upp och plocka mossa

Dagen lång och magen trång och lite mat i påsen

Aspen bad mig löpa löpa, Linden bad mig vila

Björken lovade mig kvast när kvällen skulle bliva

Lönn Rönn Ek och Al, alla mina kära

tolkar vindens sånger, för mig in helt nära

Lärken gav mig tröst också, Linden bad mig vila

under trädets hjärteblad i naturens kyrka

 

 

 

HJÄRTLIGT TACK TILL FOTOGRAFERNA:

 

Malcolm Jacobson:

Gården Jordbärsfallet från grantopp, del 1

 

Linnea Jacobson:

Lasse med cykel, del1

 

Curt Bjernevi:

Odlarfilosofen Anders Björnsson, del 1

 

Jan Anders Olausson:

Naturträdgården, del 3

Skogsstig med Asp, del 3

Lasse i Kåta, del 4

 

Camilla Haugen, Lilla Örn:

Lasse vid Tall, del 3

 

Övriga bilder Lasse-Kaja

 

Tack också Peter Gerke för tipitipps och Solöga, Carina Högman

för citat ur böckerna Växternas och Djurens språk.

Sälgen, Blåsippan och Spillkråkan.

 

 

SÄRSKILT VARMT TACK TILL:

Martin Bärjed, Rolf Bäckman, Anita Tolleson, Joj Adam och Leif Runerman

 

 

Om Du vill dra ut boken Livsväven och Mångfaldens mödrar så är det OK.

Om Du vill får Du gärna, samtidigt sätta in ett bidrag.

Lars Jacobson, personkonto, Nordéa 360310-1472.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gick många år men känslan för VÄNLIG ODLING, mångfald

och helig Livsväv växte.

De tröstlösa, trista granåkrarna runt Rikkenberg blev mer och mer en utmaning.

En ark för alla rödlistade överlevare, en komplett livsväv

kändes som en akut nödvändighet.

 

Till sist 1992 ringde jag till Skogsvårdsstyrelsen och berättade.

Styrelsen kontaktade vidare Stora Skog.

Sedan gick det fort som trolleri.

 

Tack vare den nya skogsvårdslagen, tror jag, fanns det i början av 90-talet,

en större öppenhet för rikare framtid i skogen:

 

”Naturvården är lika viktig som ekonomin”.

 

En liten del av Rikkenberg, ett område strax söder om Jordbärsfallet

fick bli Ekoskog, Naturträdgård.

Det var sydändan av Rikkenbergets två kilometer långa, branta och smala kropp.

 

Det mesta av barrträden fälldes försiktigt för hand utan skogsmaskiner.

Solen kom in.

De kära Lövträden fick oskadda växa vidare.

 

- Fantastiskt, det blir verklighet, en fullvärdig Livsväv med och alla lövträd

och många gamla träd.

 

Där söder, ”Där Sör” fick det nya paradiset heta, från toppen av berget,

ner i sluttning mot dalgången och Näckrossjön.

 

Den här sydändan, i branten uppåt, är bergets vildaste del.

 

 

 

 

Här finns känslan för Vargens, Lokattens och Björnens närvaro.

 

Det är allvar och lite farligt, ett eget liv utanför människans kontroll.

Det föder känslor och spänning. Det sätter färg på hela området.

Jag älskar tallarna här uppe.

 

 

 

 

Ett vidsträckt stentorg och flera klippgrottor ligger i fallet upp mot Gissegali.

Jätteblocken i mitten på torget känns som urgamla väsen.

De är dolda under stora mosskägg. De strålar andakt:

 

”Gå inte för nära, här vilar tusenårig frid”.

 

 

Min vän Camilla vid upphittad konst, en vit stubbe med Bilder i Bilden.

Hon har lätt för att se.

 

 

 

 

Det finns sol, det finns sång, det finns glädje och dans
mycket närmare än Du tror
Vill Du finna den glädjen så sök i dig själv
sök med hjärtat så finner Du

 

 

Där bergsstupet, rasbranten, planar ut bland storblocken,

lockar en annan, varmare stämning.

Det är som tillsammans med ett rofylld naturväsen, en tomte kanske.

 

 

 

 

 

Här växer alla Lövsystrarna, mest Asp och Björk, Sälg och Al,

plus Lönnen, den sjunde systern.

Jag kände glädjespritt för självsådda små ädla lövträd, Lönnar överallt.

 

Såg också Det Hela och kände igen mig i spänningen mellan bergbrant och dalgång,

vildmark och odling:

 

”Där Sör kan ge ljus och liv åt den starkaste visionen för hela Sverige.

En ny skogsvård för mångfald och rikedom.

Radband av Skogar med  korridorer för en fullvärdig Livsväv och hälsa.

Vänlig odling genom hela vårt älskade land”.

 

 

Jag upplevde möjligheterna som naturvårdare starkt:

 

Det kändes som en ny tid, från en gammal tanke till en ny,

till en början på särskilda platser:

 

Vision om en vänlig skogsvård för rikare livsväv.

 

Historia:

I mer än hundra år med industrin har skogen

varit offer för ovänlig odling.

 

Det kom lagar om nyplantering efter avverkning,

men plantering av enbart barrträd, enbart för vinning och vinst.

 

Senare accelererade, mer och mer rovdrift:

Bolagsskogar, aktiebolag utan personligt ansvar

och ny teknik, motorsågar och slutligen,

helt i det ovänliga, utan all kontakt med Träden,

skogsskördare, ofattbara monster i känsliga marker.

 

”Den ovänliga inställningen, den attityden, mot  naturen och skogen

har nu haft sin tid.

Den rationella tanken är ensidig. Den räknar inte med växternas eget liv.

Den lever i oförlöst otålighet, utan balans mellan hjärnhalvorna”.

Utan hjärta skapar den elände.

 

"Nu spirar en ny känsla, en ny natursyn.

Att fler och fler  vänder sig till Moder Jord

och vill också leva i större ro, närhet och omtanke".

 

För de skogar som blir fredade från konventionellt,

rationellt skogsbruk blir det en helomvändning.

Istället för exploatering och vinst, kärlek till skogens eget liv.

Skogen uppmuntras och får hjälp att visa sina hemligheter, sin kraft.

Istället för kalhyggen och enformiga monokulturer,

vänlighet och större och större lust och rikedom.

 

”Tänk på Mångfaldens mödrar, att Lövträden särskilt,

drar till sig hela skaran av växter, larver, fjärilar och fåglar”.

 

Jag fick lust att lovprisa:

 

”När alla träd får vara med, ges vänlighet åt hela härligheten.

I läkande liv ger Ekoskogen bästa vård åt välfärdens alla förfärliga krämpor

och lidande i sjukhusköer.

En rik livsväv är den bästa sjukförsäkringen.

Det är en ny, frisk väg att vilja leva.

Det är Vänlig odling, hänförelse och beundran, Linnés dansande Linneor”.

 

 

 

 

Jag satte melodi till en dikt av den finska skalden Koskenniemi

översatt till svenska av Zilliacus:

 

Nattviolen, men också Linnean.

 

Jag gömmer mig bland blom och blad för färdefolk i skara

Och den som ensam går, fast glad, skall och förbi mig fara

Men stundom när en juninatt, sin ljusa ljuvhet bringar

När över landet trånadsmatt göksångens ton förklingar

Då skall en ensam gosse gå omkring och sorgsen drömma

och se hans öga fångar då min blick i skogens gömma

Mig finner kärlek öm och blid, när andras ögon blunda

I junitid, i gökens tid, när längtans dagar stunda

 

 

 

Skogsvårdsstyrelsen gav mig lön för att röja upp och bränna ris.

I eldskenet tänkte jag på den nya skogsvården för mångfald och rikare livsväv.

Jag skulle samverka med Där Sör skogen och fråga vad den ville.

 

Jag fick ingivelse att först så Guldgräs i askhögarna:

 

Finnrågen, Svedjerågen, Midsommarrågen, Tuvrågen, Skogsfinnarnas försörjningsbas,

slår ut i tuvor med många strån och flera ax.

Med Sol, Jord och Vatten kan ett korn trolla fram, kanske flera tusen nya.

 

Vid sådden tog jag in Björnssons Vänliga odling och Skogsfinnarnas magi:

 

”Ta in Helheten och känn in skogens lust att skapa liv just här.

Se, lyssna, smaka och lukta. Lita på känslan”.

 

 

 

 

 

Jag trampade upp stigar för alla väder och årstider,

och välsignade utvalda Ställen för vila och hemkänsla.

Jag uppmärksammade balansen mellan barrträd och lövträd

och på skilda ställen också balansen mellan Lövträden.

På vissa ställen passar kanske enbart Aspen eller Lönnen bäst.

Att leva med tillsammans, många frågor, försök och experiment.

 

”Ja, Skogen får nu, som i gamla tider, en kär vän. Den blir sedd”.

 

ASPEN

 

En dunge lövlätta, sjungande Aspar, hade slagit rot runt en av kullarna.

Jag tänkte på min nära vän Martin Bärjed,

De två i Mandorla med många instrument, poesi och ljuvliga sångröster.

Martin gav trädet musik, värme och ett extranamn,

Fågelboträdet.

Genom namnet såg jag vad den kunde bli:

 

”I Naturträdgården, får Asparna bli fantasifulla, jättestora och urgamla.

Bohålen berättar om livet med fåglarna. De ruvar och har sina ungar

inne i det vedmjuka Trädet”.

 

 

 

 

Spillkråkan, i överdåd, med sitt näbbspjut kan fixa allt.

Varje vår spettar hon ut en ny träskål åt sina vita ägg. Krryck krryck krryck krryck.

Hon kommer i bågflykt, kolsvart med blodröd hjässa.

 

Gråspetten och på långt håll lysande Brokspettar i vitt, svart och rött, hjälper också till.

Många Träd blir magiska skulpturer, ihåliga art trovés, upphittad konst, hemliga boställen

också för gäster - skönhet och överflöd.

Pärlugglan, Sparvugglan och Nötväckan, den Svart vita flugsnapparen, Göktytan

och Rödstjärten, Mesar och Titor.

 

Jag ville uppmuntra den bästa blandningen av träd och pröva mig fram.

 

”Ja, mer Sälg, Hägg och Lönn vill vi ha”.

 

På den egna marken hade jag också planterat många sydländska träd:

 

Lind, Ask, Alm och Ek, Lärk, Oxel, Avenbok och Kastanj, Hassel och flera fruktträd.

Nästan alla kom från Jan Anders Plantskolan för Lövträd på Kindsjöberg.

Jag tänkte på hans lycka med insamling av frön, passionen för det gröna.

Alla nya köpträd från Jan-Anders Vänliga odling hade växt och klarat sig fint i tolv år.

Han hade en kär relation till träden och var framsynt.

Nu, i ett mildare klimat, ändrar sig nordgränsen för lövträd.

 

Men i det mer vilda Där Sör kände jag behov av försiktighet.

Förutom Sälg och Hägg planterade jag en Lind, en Ask, en Alm och en Ek.

 

 

 

 

Bara Ekens möjligheter berusade tillräckligt.

Jag lyssnade till ekosofen Jan Danielson.  Till sin död 2003

var han uppväckaren på TV:s Mitt i naturen.

 

EKEN

 

"Av alla svenska träd är Eken det i särklass mest generösa...

En stor Ek är faktiskt en hel liten biologisk värld,

en Noaks ark med hundratals arter ombord...

I en enda grov, ihålig ek kan etthundrafemtio arter av skalbaggar,

lika många arter av flugor och myggor, ett hundratal olika slags steklar

och massor med andra insekter, spindeldjur och små snäckor bo..."

 

 

GRANEN

 

I den nya skogsvården för mångfald och vital Livsväv,

tänkte jag på Granen som saturnusträdet, mörker och allvar.

 

Särskilt vintertid, fortfarande grön, är den ändå en bästa vän med stora gåvor,

frökottar till Ekorrar, Spettar, Sorkar och Korsnäbbar.

Med sitt täta grenverk också skydd för ömtåliga små minsta Kungsfåglar,

Stjärtmesar, Titor och Talgoxar.

 

Men stor är sorgen.

Mörker och död under för många Granar.

Kortsiktigt vinstgivande monokulturer pinas och gråter på väldiga ytor.

 

"Vi längtar till Ekoskogen.

Där, i sällskap med systrarna Lövträd, blir vi sedda i hela vår ståtlighet.

Där glädjer vi  oss och älskar med både hannar och honor på samma träd".

 

 

 

 

Med alla sina tillhöriga juveler Citronfjärilen, Videspinnaren, Gaffelsvansen, Bin

och Humlor, ville jag som jag skrivit tidigare, särskilt uppmuntra och hjälpa fram Sälgen

och hålla efter Granen.

Första prioritet, Sälgen öppnar ju upp för våren.

Näst Eken är den också mest älskad, värd och hem för flest sagoaktiga

små djur och insekter.

 

Också LÖNNEN blev en favorit,

den sommarljuva, älskad och som en magnet

för alla sötälskare och sångfåglar.

 

När fru Sälg blommat ut ropar Lönnen i solgul lycka:

 

”Se nu kommer sommaren med våra tusen, tusen nektarsköten”.

 

 

 

 

Jag klättrade i den femarmade gårdslönnen, vårdträdet, med rogivande hummelsurr

och Trädgårdssångarens joller. Flugsnappare inne i holken.

 

Jag såg blommorna falla, lägga ömsint, skir, gyllengul väv, över stigar och stenar.

Inne bland de nya, växande, pratsamma bladen blev det mer och mer djungel och djupsinne.

Den Lilla hackspetten, Lövsångaren, Gulsångaren och Blåmesen hälsade.

 

Midsommar:

 

 

 

 

De flikiga lövsiluetterna dansar med naturväsen.

Stilla i samliv med osynliga Gnomer, Sulfider, Undiner och Eldandar,

växer de långa, skämtsamma frönäsorna ut.

 

 

RÖNNEN

 

Också Rönnen, helgad åt vår fornnordiska Tor, blev mer och mer kär,

den hårda, envisa veden och de mjuka, ömma, parflikiga bladfingrarna om våren,

sju + sju och ett i toppen.

 

Senare vita doftblommor och trädets inandning av sommar,

extatiskt överflöd om hösten, överhäng,

givmildhet med rödaste bärklasar för Taltrastar,

Koltrastar, Rödvingetrastar, Snöskator, Tallbitar och Dubbeltrastar.

 

”Skönhet i mångfald gör själen rik och varm”.

 

 

 

Hälsning från Rönnbärstrollet: Blå ögon, röd näsa och gul läpp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kunde se klart:

Min affekt mot kalavverkningen förbättrade inte saken.

Affekten hotade tvärt om med vredeförlamning och depression.

Den heliga Livsväven skulle återigen förstöras , igen, och igen,

om det inte med Vänlig odling växte fram en ny inställning.

 

Men hur skulle lilla jag kunna locka till en ny känsla för naturen och Skogen?

 

Så småningom fick jag svar:

 

- Ta det på allvar. Du må först börja med Dig själv, en rening.

Odla inre lugn och frid. Först då får Du ro med det nödvändigaste:

 

Att se Dina egna tankar och känslor.

Att lämna meningslösa affekter, som skadar.

 

Så enkelt med ord.

Men det blev en ojämn kamp, en seg övervinnelse.

Svårt att hålla kvar i harmonin.

När våren kom var jag åtminstone förnyad och då såg jag en öppning,

en handlingsväg, en uppgift, en mening, som en kallelse:

 

”Gå inte i strid. Det är bättre att lysa för något än att gå emot,

i balans, uppmuntran istället för domar.”

 

I det sårade, ödelagda landskapet runtomkring upplevde jag nu Rikkenberg

som en bevarad ö.

Här kan en fullvärdig Livsväv bli verklighet.

Det kan bli ett fredsrike, en möjlig början.

 

DET RIKA BERGET, Rikkenberg:

 

”Nedanför branten finns redan generösa Lövängar,

stora, vilda trädgårdar utanför den kortsiktigt rationella ekonomiskogen.

 

 

 

 

Här, runt de sju glest utspridda gårdarna finns hela familjen:

De sju lövsystrarna, Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen,

Rönnen och Lönnen”.

 

”Ja, Rikkenbergsön passar som Fredszon. Här växer det bra.

Den svarta, hårda, men kalkaktiga, silverglittrande Hyperitstenen,

diabasen, från en mäktig, urgammal vulkan, ger extra näring.

 

Samtidigt som den täta Hyperiten ger rikedom,

skyddar och bevarar den hela berget som en ö.

Mirakulöst, runtomkring, genom oändliga tider,

har marken långsamt nötts ner. Kvar är nu Det rika berget”.

 

 

Mitt i byn, i den största lövängen, ligger Rökstugan, som ett märkligt öga.

 

 

 

 

Det gamla timmerhuset berättar historia.

I det orörda Gränslandet levde Skogsfinnarna länge skyddade

från industrisamhällets hårda stress efter klockan.

Utan, tidsur, telefoner, radio, TV, mobiler, datorer, bilar och bilvägar,

kunde de så mycket lättare med Solen som tid,

i en orörd vänlig skog, få just det jag sökte, frid och harmoni,

inre lugn utan affekter.

Deras anda fanns kvar.

I det fortfarande avlägsna, tysta Rikkenberg blev Rökstugan mitt hem.

De fridsamma Skogsfinnarna mina förebilder.

 

 

En stig från Rökstugan för uppåt genom högväxter.

Här leker Fjälltolta, Strutbräken, Kransrams, Ormbär, Trolldruva och Tibast.

De lockar iväg till en annan kraftplats inne i den storvuxna granskogen.

Här trivs och frodas, som i en liten trädgård, högväxta Lindar från Bronsålderns värmetid.

 

Jag var häpen:

En relikt.

I skydd mot norr med sammanstrålande vattendrag och kalkhaltig Hyperit

lever Lindarna här med tusen hjärtformade blad.

De växer om och om igen upp från rötterna.

Det mjuka trädet och det vita virket, enligt gammal tradition, ämnat för helighet med skulpturer.

 

 

 

 

 

På bilden, en kväll i juli, det spontana ögonblicket utan regi.

Lillit välsignar det rikt blommande trädet.

 

 

I branten till Gissegali och vidare upp mot toppen Nobbora

finns också rester av gammal naturskog, mäktiga Storgranar, stora som pelare i en forntidsborg.

 

 

 

Det slöts en muntligt överenskommelse.

Bolaget Stora Skog som ägde marken norr om Rökstugan lovade att inte avverka.

De största jättegranarna mätte tre, fyra meter runt om,

famntag med fullvuxna handmöten.

 

 

 

Den fornordiska kämpen i profil, Rödhaken och Linnea på vandring.

 

 

Tidigt på våren är Rikkenberget ett kärt resmål. Det är tradition.

Marken lyser ”min glädje gör mig vacker” i alla Blåsippor.

 

 

 

 

Läraren och botanisten i Klarälvdalen, Olle Norder,

tog med sig sina tonåringar till Rikkenbergsön. De skrev berättelser

om alla rara örter i branten och Skogsfinnarnas ”ett med naturen”.

Det födde besökslust och framtidshopp.

Hembygdsföreningens våffelbruk på sommarsöndagar,

blomstervandringar och fester samlade och samlar också folk.

Det är en rofylld träffpunkt, många som känner för Rikkenberg, Rökstugan,

historien och Skogsfinnarnas osynliga närvaro.

Det är en  plats för klarseende övning.

 

Jag tänkte mig Rikkenbergsön för framtiden som den fullvärdiga livsvävens räddare,

ett Fredsrike, med Lövträden, Naturskogen, Lindarna, Rökstugan och Besökstraditionen,

alla skäl för fred och Vänlig odling i Rikkenberg.

 

”Ja, det må skapas platser där industrisamhällets ovänliga rovdrift hålls tillbaka.

Nutidens teknikvurm är som den är men

ovänligt arbete utan kontakt med marken eller Träden dödar.

Utmanglade, utan livgivande närhet till naturen eller ett skapande arbete,

kommer många hem på kvällen.

När de möter sina barn förs det ovänliga vidare som missnöje, våld och sjukdom.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med vänlig odling.

Det ni gör mot naturen gör ni samtidigt mot er själva.

Ni är del av allt och må ta hand om allt med Vänlig odling”.

 

Upprymd av det budskapet började jag närma mig Naturen ännu mer:

 

”Hjärta före hjärna.

Hänförelsen viktigare än analysen.

Den som älskar ser det andra inte ser.”

Ja, på kärlekskänslans väg, med skönhetslängtande, vänlig inställning, blixtrar undren fram.

BARNET, min dotter Linnea och Träden, blev mina närmsta vänner.

 

SÄLGEN, Salix, var det första lövträdet som jag riktigt tog till mig och förälskade mig i

på ett nytt sätt. ”Var en vän för att få en vän.” sjunger Solöga.

 

Jag kände mer och mer igen Sälgens väsen. Det uttryckte sig på sitt eget ömsinta sätt:

Tidigt på våren, de silvriga videkissarna som växthus,

känslan för hur knopparna håller kvar Solens liv och värme.

 

 

 

 

Före alla andra träd, samtidigt med Blåsippor och Tussilago blommar Sälgen redan i april.

Tusen, tusen, solgenomstrålade gyllengula blomklasar lever i trädet.

Det ger energi åt hela släktet av bin, humlor, fjärilar och stjärtvippor.

Det sätter igång hela vårglädjen när fru Sälg blir befruktad.

 

På några ställen är träden mäktiga nektarkraftkällor för hela skogen, stora som Ekar.

 

”Finnskogens Ek”, tänkte jag.

 

”Kära ni”, sjunger Trädet där käraste Linnea sitter. ”Ni skulle se vad vi kan skapa.

Vi vill att ni ser oss. Vi behöver er hjälp med fri växt och mycket sol”.

 

 

 

 

Från Sälgen till Björken.

BJÖRKEN, ljusets träd, var Skogsfinnarnas käraste träd.

Näverskor, kontar, dosor och skopor, basturis och frisk björksav om våren,

med allt kunde Björken bistå.

Det var gåvor från Moder Jord.

 

För mig var Ljusets träd en kär gammal vän från tonåren.

Men när jag kom till Rikkenberg upptäckte jag Björken på ett nytt sätt.

Jag såg fantasibilder på stammarna.

Bilder i Bilden lockade med kontakt.

 

På en Björk visade sig Vargen.

Han såg ut som i Sagan om Rödluvan med en lång nos,

 

 

 

 

men tankarna gick till den verkliga Vargen.

Den hade just flyttat in, Värmlandsvargen.

 

Midvinter i Finnskogen,  i Gränsland i norra Värmland,

åtta Vargar går över vägen strax norr om Nyskoga.

Det var den stora sensationen, december 1983,

Vargen åter i Sverige. Här igen efter hundra år.

 

På andra sidan Rikkenberg och Näckrossjön, i Mackartjärn,

bodde Kim och Evy med sina barn Ida, Timo och Anti.

Kim kom från Berlin, från östzonen innan muren föll.

Han hade ett mer kosmiskt, idealistiskt protestperspektiv än vanligt.

Familjen levde utanför, mycket enkelt, som i gamla tider, med en häst och två kor.

Dom hade också hund, kattor och får, getter och höns.

Evy kom från Göteborg och blev bondmora.

De älskade sina djur, som fick gå lösa och som ofta trängdes utanför farstubron.

Det var ibland omöjligt att hålla getterna borta från köket.

 

Enligt gammal tradition, trots konflikter med skogsbolaget, fick korna,

fåren och getterna beta fritt i skogen.

Fast Rikkenberg ligger på andra sidan dalen flera kilometer bort,

kom korna en gång ända hem till Jordbärsfallet.

Lite overkligt, jag såg dom komma rakt mot huset.

 

På ett stort område kunde djuren hitta det de allra mest tyckte om.

Det var det som håll dem friska, sa Kim.

 

Plötsligt anföll Vargarna.

Dom försvann snabbt undan, men lämnade efter sig en slaktplats nära huset.,

blödande får utspridda i en glänta.

Några av dem levde ännu, stapplade fram med tarmarna hängande under buken.

”De älskade djuren!”  Alla fick se och såg. Hela familjen kom i chock.

 

Några dagar senare beväpnade sig Kim med en bössa. Han kände sig hatisk.

- Vi är redan illa ute med allt motstånd och allt slit.

Ska nu vargen ödelägga vårt liv?

 

Kim tog semester från husdjur och odlingar.

I lugn och ro valde han ut en plats med bra överblick. Varglyan låg i närheten.

Förr eller senare skulle någon av vargarna visa sig.

Kim hade tålamod utöver det vanliga.

Ja, en stilla augustikväll stod alfahannen solbelyst helt nära

Han lade an och siktade länge.

Men så tar han ner geväret och ser med full närvaro.

 

Det blev som en uppenbarelse, berättade han efteråt.

Vargen gjorde samma intryck som ett Lejon, ett heligt djur:

 

Den är oumbärlig i Livsväven, i toppen på skogens näringspyramid!

 

Ja, Vargen på ont och gott, men utanför vår befogenhet att utrota.

Vargens kaskadeffekter i toppen på livsvävens pyramid påverkar hela väven.

 

Jag upplever att Vargen frågar svenska folket om deras natursyn,

människans roll på Jorden?  För eller emot Vargen?

 

Nu, snart trettio år senare, lever omkring femtio Vargfamiljer i Sverige.

Det betyder att vi fått en mer komplett livsväv till gagn för oss själva.

 

För mig kändes det som en nystart för Det stora äventyret:

 

Vargen hjälper mig att hålla mysteriet och livslusten levande.

Ibland mot kvällningen eller om natten kom Vargarna till mig.

Från Dauromägg och ner över Näckrossjön kom deras vilda sång.

 

I kör, genom Vargen, tjuter världen ut sin födelse.

Livshungern i den urgamla sången slår hett igenom.

Den tränger innanför all vanlig vardag och tröghet.

Vargen väcker upp med översinnlig naturkontakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

i Finnskogen, i Rikkenberg, norra Värmland

Vänlig odling med Lövträden

 

 

Det handlar om min resa i Gröna vågen från 1980 och framåt.

 

Jag hade på 70-talet, med filmerna, böckerna och ljudbildbanden,

”Om Årstiderna med Malcolm”,

tillsammans med Gunilla Lundgren och vår son,

fått en unik möjlighet att återuppleva pojkåren.

I jobbet som filmare och fotograf var jag mest ute med Naturen,

inspirerad, hela dagarna året om.

Det blev som en förberedelse till ett större äventyr.

 

Jag läste om norra Värmland och angränsande del av Norge.

Där fanns ett orört gränsland, ett vildmarksrike.

Där levde Björn och Lo, och Järv som hälsade på norrifrån.

Kanske fanns det t.o.m. Varg i området, trodde man.

 

 

 

 

1980, just fyllda 44, med äventyrskänsla, hopp och entusiasm,

kom jag till Nordvärmland, till den undangömda gården i Rikkenberg,

Jordbärsfallet, ett smultronställe i Finnskogen, i  Gränslandet.

TYSTNADEN.

Fyra hektar mark, äng, åker och skog, kändes som en mäktig gåva,

alla lador och småstugor och huset vid den gamla Lönnen, ett erkännande:

 

”Du är nu mogen att ta hand om en liten del av Moder Jord.

Du får ängs- och skogsmark att vårda.

Visa att det går att skapa paradis.”

 

Omtumlad och i undran och beundran, nyfiken som ett barn,

vandrade jag runt och upptäckte mitt nya hem.

Jag blev berusad av det dramatiska läget,

Rikkenbergets kam mot norr, brant fall upp mot Gissegali,

Lodjursklippan med nakna bergstup och vråkarnas gälla skrik

i hangvinden, i uppvinden, kiäää.

Finnskogen, vildmarken, äventyrslandet, Gränslandet,

gav löften om ett nytt liv i klarhet.

I närkontakt med Moder Jord hade jag fått en fristad

utanför det kollektiva trycket.

 

 

Jag kramade om de gamla Tallarna och Jättegranarna.

I tankar på mirakelgåvan som jag fått,

laddade jag upp känslorna med tacksamhet.

Det blev mer och mer en stegring.

Jag blev euforisk.

Jag ville in i all extatisk skönhet.

 

”Ja visst, Du kan börja med att öppna upp för Lövträden:

Sälgen och Björken, Aspen och Alen, Häggen, Rönnen och Lönnen,

sju ljusa systrar bland bröderna, vintergröna Gran och Tall och lilla En.

Träden är mångfaldens mödrar,

hem för alla växande, krypande, flygande, lysande väsen

Uppmuntra alla: En vision om rikedom”.

 

”Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Det lilla livet och njutningen för själen,

det blir din väg till himmelen.

Ja, rikedom och mångfald i skogen,

det blir din väg till himmelen på jorden.

Tro det vidare min vän, tro det vidare min vän.

Solen lyser över bergen, den vill nu följa dig igen.

Den stora rädslan den ropar utmaning.

Det blir din väg till himmelen på jorden.”

 

 

 

 

Nere vid vägen satte jag upp mitt emblem.

Namnet Bilden i Bilden var och är ett sätt för mig att komma ihåg att se mer,

se fantasibilder på blommor och blad, på trädstammar,

i molnen, i vattnet eller i elden.

 

Till exempel, ser jag först det vanliga efter inlärning:

 

 

 

 

En fjärilslarv hoprullad runt ett strå, Dasychira pudibunda,

Tätullig Hartofsspinnare.

 

Men jag vill också se med känslan, i upplevelsen:

 

Då visar sig något annat,

en glad och sprudlande lycklig clown.

Han blir en spegel, han berättar något om mig.

Jag skapar en gul gloria, en röd toppmössa, leende ögon och en stor mun.

En clown, full av skratt, odygdig som Mozart.

 

Det blev en lycklig tid de första åren.

Jag mötte min längtan, min ängel.

Hon hade gröna fingrar och läste Kursen i mirakler.

Hon lyste ett under i en högre planering.

 

Jag mötte också en bästa vän, Jan Anders på Kindsjöberg

 

 

 

 

och vismannen, odlarfilosofen Anders Björnsson i Likenäs.

Jag fördes in i deras lyckovision om VÄNLIG ODLING, en ny gemenskap,

en hel grön odlarvåg och musik med progbandet: Träd, Gräs och Stenar.

 

Just vad en natursvärmare behövde:

En passion för frälsning av hela Planeten.

I den andan var gamle Björnsson profeten, den vise, Vägvisaren:

 

”Det är nödvändigt att skilja mellan två linjer i arbetet med jorden:

Den ovänliga och Den vänliga linjen.

Den ovänliga linjen ställer sig över naturen.

Frågar inte vad den vill. Går fram i övermod.

Vi måste ställa oss i jämnhöjd med Träden och de andra växterna”.

 

Björnssons nyckelord var NÖDVÄNDIGHETEN, återupprätta naturen

och lämna den kollektiva felspåret, TÄNK SJÄLV.

 

Björnsson såg på visionen om Vänlig odling med stort allvar,

men det hela var samtidigt en  lek.

Han gick barfota i sin odling, experimenterade, skrattade och berättade.

 

När han som ung man på 1930-talet kom från Dalsland,

bosatte han sig i Klarälvdalen vid Likenäs, men tog mest kontakt

med kvarlevande Skogsfinnar, cyklade iväg till deras hemligheter.

Det fanns ännu kvar något av Finnskogsfolkets anda när de levde som naturfolk.

De hade en vänlig inställning till Moder Jord.

Skogsfinnarna bar på samma känsla som indianhövdingen Seattle när han frågar:

 

”Hur kan någon köpa eller sälja himlen eller värmen från Jorden.

Vi äger inte luftens renhet och glittret från vattnet.

Marken är helig för vårt folk”.

 

Då tänker jag också på Nitahå Jussi, Finnskogens sista, lyckliga vandringsman:

”Det är mina skogar men jag äger dom inte.”

 

Jag upplever att visionen om Vänlig odling växte fram ur Björnssons

känsla för Skogsfinnarna. ”Alla naturfolk har vördat modern”.

 

 

 

 

Jag lyssnade till Björnsson och förundrade mig särskilt

över hans beundran för daggmasken och visionen

om en helt ny inställning till naturen i tekniksamhället.

 

”Ge masken mat och omtanke och tänk med inlevelse på Livsväven

i jordens mylla, alla som masken livnär som en god pappa.

Med sitt myller av gångar lukrar han grunden för lyckliga växter.

Jorden andas.

Maten till bonden nere i jorden får Du från Det gröna,

en äng eller löväng med Lönn, Rönn, Sälg, Al och Hägg.

På lövängen må Du hålla efter Det bruna som tillhör skogen,

Björken, Aspen och Barrträden.

Gräset och löven som förr var till boskapen för vintern,

tar Du nu direkt till odlingen som täckning och kompost.

Ingen annan gödsel behövs och utan kor som måste mjölkas,

får Du en lugnare tillvaro. Det blir mer ro.

Du tvingas inte upp i ottan, året runt.

Du slipper det grova arbetet och slakten.

Du känner att det är så mycket enklare och vilsammare med Daggmasken.

Utan minst fråga, tänjer han ut sig och arbetar för din välgång.

Ni behövs tillsammans, ni samverkar”.

 

 

 

 

I Björnssons efterföljd.

Mer och mer öppnade jag upp känslan för ekosystemet, Livsväven,

den grund vi står på, alla fantastiska, sköna skapelser,

beroende av varann i en jättestor famn.

För den rationella tanken ser det kanske ut som allas kamp mot alla,

men med Vänlig odling i tankarna fick jag en ny syn:

 

Kärlekskänslan upptäckte HELHETEN, den gemensamma väven

av inbördes hjälp.

Alla gör sitt bästa för att fullkomna sig, dör och går i frö,

för att leva på nytt, ännu bättre bidra till Helhetens harmoni och balans.

När jag passerade tröskeln av tvivel och släppte taget om det inlärda,

det rationella, blev jag lekfull.

Jag upplevde att känslan för Livsväven gav lust och inspiration.

Glädjen bekräftade ”Inbördes hjälp”.

 

Jag fick kontakt med stark energi:

”När blomman, fjärilen och fågeln pryder sig själva, pryder de också Det hela.”

Harmonin uppenbarade sig som en fullkomligare värld.

Indianhövdingens ord:

”Naturen är helig för mitt folk”, levde upp i min egen känsla.

 

Men inlevelsen och euforin med Helhetens harmoni och Livsväven

skapade samtidigt Den stora prövningen:

 

Vid den första långturen utanför Rikkenberg på anonym, rationell bolagsmark,

upplevde jag harmonins grymma baksidan,

Med känslan i Vänlig Odling kunde jag SE:

 

Jag såg hela omfattningen av ett fruktansvärt spöke, en primitiv rovdrift.

Industrimänniskans hybris och övermod, ingenting är heligt eller värt beundran.

Hela den gamla skogens ekologiska väv, hade mejats ner.

Överallt låg sönderkörda, groteska slagfält eller ändlösa monokulturer.

Det var  en terrorattack mot Moder Jord.

 

Vildmarken, det orörda Gränslandet, fristaden utanför det kollektiva trycket,

som jag drömt om och längtat efter, min längtans paradis, det fanns inte mer.

 

Kortslutning.

Jag blev sängliggande i alla slags övermäktiga känslor, vrede, hat,

sorg och saknad.

Det skrämde min ängel. Hon lämnade mig.

 

Det blev inne i stugan, som inne i en fjärilspuppa.

Det tog lång tid innanför skalet.

Jag föll trettio minusgrader i det djupaste.

Jag såg Kung vinter ånga in genom nyckelhålet.

Vedpinnarna började ta slut. Ville jag leva?

 

Plötsligt en vårvinterdag, väckte "Mina vänner är fåglar" upp mig.

"Nyfiken, lägga sig i allt", Talgoxen, ropade sitsitu. sitsitu.

Han knackade på rutan.

Han uppenbarade en hjälpare på fönstret,

ett dubbelansikte, ett Janusansikte.

 

 

 

 

 

Genom Bilden i Bilden, såg jag mig själv utifrån.

Guden i mig kunde stanna upp och se mina egna tankar och känslor.

Jag kunde se att jag hade ett val.

Jag kunde lyfta mig upp över affekterna och bli kung över min egen värld.

 

Cohen: "There is a crack in everything. Thats how the light get in".

 

 

 

 

 

 

 

VÄNLIG ODLING

 

Ekologen ropar efter ett mer komplett ekosystem, en rikare livsväv med alla

sorters blomster och träd, färggranna fjärilar, igelkottar och himmelska fåglar.

Det är vår bas. Mångfald vår sjukförsäkring.

Ekologen känner starkt att livslusten och glädjen hänger på det, en rikare livsväv.

 

Men det gamla okänsliga sättet att se på naturen och våra medbröder hänger kvar.

Vi förslavade dom svarta, nu är vi på samma sätt blinda för naturen.

Vi gör trädgården till ett välstädat finrum och bullrar bort allt liv med våra gräsklippare, trimmers och motorsågar. Vi ödelägger skogen. Vi förgiftar vattnet.

 

Valet står mellan att grymt exploatera eller att först SE och känna efter.

Se vad naturen själv skapar.

Naturen har sitt eget uttryck. Träden, blommorna och fåglarna är konstverk.

När vi kan se skönheten uppstår ett behov av samverkan.

Fråga naturen vad den vill.

 

Den viktiga frågan om samverkan med naturen kommer från odlarfilosofen Anders Björnsson i Likenäs.

Han var, ännu som åttioåring, en stor berättare och entusiast, full av barfotaglädje och lust

i sina experimentodlingar.

På 60-70-talet tog han emot och välkomnade den gröna vågen.

Progbandet Träd, Gräs och Stenar spelade och Björnsson lanserade VÄNLIG ODLING.

Han insåg profetiskt nödvändigheten av samverkan med naturen.

 

Ja, nu i må det äntligen bli en helomvändning för var och en om vi vill överleva, en ny attityd, en ny känsla för allt liv i skogen, i vattnet och på ängarna, en vördnad för naturens väsen.

En ny värdering:

Vi är del av allt och må ta hand om allt med Vänlig odling.

 

Lasse-Kaja