lassekaja

 

Det gick många år men känslan för VÄNLIG ODLING, mångfald

och helig Livsväv växte.

De tröstlösa, trista granåkrarna runt Rikkenberg blev mer och mer en utmaning.

En ark för alla rödlistade överlevare, en komplett livsväv

kändes som en akut nödvändighet.

 

Till sist 1992 ringde jag till Skogsvårdsstyrelsen och berättade.

Styrelsen kontaktade vidare Stora Skog.

Sedan gick det fort som trolleri.

 

Tack vare den nya skogsvårdslagen, tror jag, fanns det i början av 90-talet,

en större öppenhet för rikare framtid i skogen:

 

”Naturvården är lika viktig som ekonomin”.

 

En liten del av Rikkenberg, ett område strax söder om Jordbärsfallet

fick bli Ekoskog, Naturträdgård.

Det var sydändan av Rikkenbergets två kilometer långa, branta och smala kropp.

 

Det mesta av barrträden fälldes försiktigt för hand utan skogsmaskiner.

Solen kom in.

De kära Lövträden fick oskadda växa vidare.

 

- Fantastiskt, det blir verklighet, en fullvärdig Livsväv med och alla lövträd

och många gamla träd.

 

Där söder, ”Där Sör” fick det nya paradiset heta, från toppen av berget,

ner i sluttning mot dalgången och Näckrossjön.

 

Den här sydändan, i branten uppåt, är bergets vildaste del.

 

 

 

 

Här finns känslan för Vargens, Lokattens och Björnens närvaro.

 

Det är allvar och lite farligt, ett eget liv utanför människans kontroll.

Det föder känslor och spänning. Det sätter färg på hela området.

Jag älskar tallarna här uppe.

 

 

 

 

Ett vidsträckt stentorg och flera klippgrottor ligger i fallet upp mot Gissegali.

Jätteblocken i mitten på torget känns som urgamla väsen.

De är dolda under stora mosskägg. De strålar andakt:

 

”Gå inte för nära, här vilar tusenårig frid”.

 

 

Min vän Camilla vid upphittad konst, en vit stubbe med Bilder i Bilden.

Hon har lätt för att se.

 

 

 

 

Det finns sol, det finns sång, det finns glädje och dans
mycket närmare än Du tror
Vill Du finna den glädjen så sök i dig själv
sök med hjärtat så finner Du

 

 

Där bergsstupet, rasbranten, planar ut bland storblocken,

lockar en annan, varmare stämning.

Det är som tillsammans med ett rofylld naturväsen, en tomte kanske.

 

 

 

 

 

Här växer alla Lövsystrarna, mest Asp och Björk, Sälg och Al,

plus Lönnen, den sjunde systern.

Jag kände glädjespritt för självsådda små ädla lövträd, Lönnar överallt.

 

Såg också Det Hela och kände igen mig i spänningen mellan bergbrant och dalgång,

vildmark och odling:

 

”Där Sör kan ge ljus och liv åt den starkaste visionen för hela Sverige.

En ny skogsvård för mångfald och rikedom.

Radband av Skogar med  korridorer för en fullvärdig Livsväv och hälsa.

Vänlig odling genom hela vårt älskade land”.

 

 

Jag upplevde möjligheterna som naturvårdare starkt:

 

Det kändes som en ny tid, från en gammal tanke till en ny,

till en början på särskilda platser:

 

Vision om en vänlig skogsvård för rikare livsväv.

 

Historia:

I mer än hundra år med industrin har skogen

varit offer för ovänlig odling.

 

Det kom lagar om nyplantering efter avverkning,

men plantering av enbart barrträd, enbart för vinning och vinst.

 

Senare accelererade, mer och mer rovdrift:

Bolagsskogar, aktiebolag utan personligt ansvar

och ny teknik, motorsågar och slutligen,

helt i det ovänliga, utan all kontakt med Träden,

skogsskördare, ofattbara monster i känsliga marker.

 

”Den ovänliga inställningen, den attityden, mot  naturen och skogen

har nu haft sin tid.

Den rationella tanken är ensidig. Den räknar inte med växternas eget liv.

Den lever i oförlöst otålighet, utan balans mellan hjärnhalvorna”.

Utan hjärta skapar den elände.

 

"Nu spirar en ny känsla, en ny natursyn.

Att fler och fler  vänder sig till Moder Jord

och vill också leva i större ro, närhet och omtanke".

 

För de skogar som blir fredade från konventionellt,

rationellt skogsbruk blir det en helomvändning.

Istället för exploatering och vinst, kärlek till skogens eget liv.

Skogen uppmuntras och får hjälp att visa sina hemligheter, sin kraft.

Istället för kalhyggen och enformiga monokulturer,

vänlighet och större och större lust och rikedom.

 

”Tänk på Mångfaldens mödrar, att Lövträden särskilt,

drar till sig hela skaran av växter, larver, fjärilar och fåglar”.

 

Jag fick lust att lovprisa:

 

”När alla träd får vara med, ges vänlighet åt hela härligheten.

I läkande liv ger Ekoskogen bästa vård åt välfärdens alla förfärliga krämpor

och lidande i sjukhusköer.

En rik livsväv är den bästa sjukförsäkringen.

Det är en ny, frisk väg att vilja leva.

Det är Vänlig odling, hänförelse och beundran, Linnés dansande Linneor”.

 

 

 

 

Jag satte melodi till en dikt av den finska skalden Koskenniemi

översatt till svenska av Zilliacus:

 

Nattviolen, men också Linnean.

 

Jag gömmer mig bland blom och blad för färdefolk i skara

Och den som ensam går, fast glad, skall och förbi mig fara

Men stundom när en juninatt, sin ljusa ljuvhet bringar

När över landet trånadsmatt göksångens ton förklingar

Då skall en ensam gosse gå omkring och sorgsen drömma

och se hans öga fångar då min blick i skogens gömma

Mig finner kärlek öm och blid, när andras ögon blunda

I junitid, i gökens tid, när längtans dagar stunda

 

 

 

Skogsvårdsstyrelsen gav mig lön för att röja upp och bränna ris.

I eldskenet tänkte jag på den nya skogsvården för mångfald och rikare livsväv.

Jag skulle samverka med Där Sör skogen och fråga vad den ville.

 

Jag fick ingivelse att först så Guldgräs i askhögarna:

 

Finnrågen, Svedjerågen, Midsommarrågen, Tuvrågen, Skogsfinnarnas försörjningsbas,

slår ut i tuvor med många strån och flera ax.

Med Sol, Jord och Vatten kan ett korn trolla fram, kanske flera tusen nya.

 

Vid sådden tog jag in Björnssons Vänliga odling och Skogsfinnarnas magi:

 

”Ta in Helheten och känn in skogens lust att skapa liv just här.

Se, lyssna, smaka och lukta. Lita på känslan”.

 

 

 

 

 

Jag trampade upp stigar för alla väder och årstider,

och välsignade utvalda Ställen för vila och hemkänsla.

Jag uppmärksammade balansen mellan barrträd och lövträd

och på skilda ställen också balansen mellan Lövträden.

På vissa ställen passar kanske enbart Aspen eller Lönnen bäst.

Att leva med tillsammans, många frågor, försök och experiment.

 

”Ja, Skogen får nu, som i gamla tider, en kär vän. Den blir sedd”.

 

ASPEN

 

En dunge lövlätta, sjungande Aspar, hade slagit rot runt en av kullarna.

Jag tänkte på min nära vän Martin Bärjed,

De två i Mandorla med många instrument, poesi och ljuvliga sångröster.

Martin gav trädet musik, värme och ett extranamn,

Fågelboträdet.

Genom namnet såg jag vad den kunde bli:

 

”I Naturträdgården, får Asparna bli fantasifulla, jättestora och urgamla.

Bohålen berättar om livet med fåglarna. De ruvar och har sina ungar

inne i det vedmjuka Trädet”.

 

 

 

 

Spillkråkan, i överdåd, med sitt näbbspjut kan fixa allt.

Varje vår spettar hon ut en ny träskål åt sina vita ägg. Krryck krryck krryck krryck.

Hon kommer i bågflykt, kolsvart med blodröd hjässa.

 

Gråspetten och på långt håll lysande Brokspettar i vitt, svart och rött, hjälper också till.

Många Träd blir magiska skulpturer, ihåliga art trovés, upphittad konst, hemliga boställen

också för gäster - skönhet och överflöd.

Pärlugglan, Sparvugglan och Nötväckan, den Svart vita flugsnapparen, Göktytan

och Rödstjärten, Mesar och Titor.

 

Jag ville uppmuntra den bästa blandningen av träd och pröva mig fram.

 

”Ja, mer Sälg, Hägg och Lönn vill vi ha”.

 

På den egna marken hade jag också planterat många sydländska träd:

 

Lind, Ask, Alm och Ek, Lärk, Oxel, Avenbok och Kastanj, Hassel och flera fruktträd.

Nästan alla kom från Jan Anders Plantskolan för Lövträd på Kindsjöberg.

Jag tänkte på hans lycka med insamling av frön, passionen för det gröna.

Alla nya köpträd från Jan-Anders Vänliga odling hade växt och klarat sig fint i tolv år.

Han hade en kär relation till träden och var framsynt.

Nu, i ett mildare klimat, ändrar sig nordgränsen för lövträd.

 

Men i det mer vilda Där Sör kände jag behov av försiktighet.

Förutom Sälg och Hägg planterade jag en Lind, en Ask, en Alm och en Ek.

 

 

 

 

Bara Ekens möjligheter berusade tillräckligt.

Jag lyssnade till ekosofen Jan Danielson.  Till sin död 2003

var han uppväckaren på TV:s Mitt i naturen.

 

EKEN

 

"Av alla svenska träd är Eken det i särklass mest generösa...

En stor Ek är faktiskt en hel liten biologisk värld,

en Noaks ark med hundratals arter ombord...

I en enda grov, ihålig ek kan etthundrafemtio arter av skalbaggar,

lika många arter av flugor och myggor, ett hundratal olika slags steklar

och massor med andra insekter, spindeldjur och små snäckor bo..."

 

 

GRANEN

 

I den nya skogsvården för mångfald och vital Livsväv,

tänkte jag på Granen som saturnusträdet, mörker och allvar.

 

Särskilt vintertid, fortfarande grön, är den ändå en bästa vän med stora gåvor,

frökottar till Ekorrar, Spettar, Sorkar och Korsnäbbar.

Med sitt täta grenverk också skydd för ömtåliga små minsta Kungsfåglar,

Stjärtmesar, Titor och Talgoxar.

 

Men stor är sorgen.

Mörker och död under för många Granar.

Kortsiktigt vinstgivande monokulturer pinas och gråter på väldiga ytor.

 

"Vi längtar till Ekoskogen.

Där, i sällskap med systrarna Lövträd, blir vi sedda i hela vår ståtlighet.

Där glädjer vi  oss och älskar med både hannar och honor på samma träd".

 

 

 

 

Med alla sina tillhöriga juveler Citronfjärilen, Videspinnaren, Gaffelsvansen, Bin

och Humlor, ville jag som jag skrivit tidigare, särskilt uppmuntra och hjälpa fram Sälgen

och hålla efter Granen.

Första prioritet, Sälgen öppnar ju upp för våren.

Näst Eken är den också mest älskad, värd och hem för flest sagoaktiga

små djur och insekter.

 

Också LÖNNEN blev en favorit,

den sommarljuva, älskad och som en magnet

för alla sötälskare och sångfåglar.

 

När fru Sälg blommat ut ropar Lönnen i solgul lycka:

 

”Se nu kommer sommaren med våra tusen, tusen nektarsköten”.

 

 

 

 

Jag klättrade i den femarmade gårdslönnen, vårdträdet, med rogivande hummelsurr

och Trädgårdssångarens joller. Flugsnappare inne i holken.

 

Jag såg blommorna falla, lägga ömsint, skir, gyllengul väv, över stigar och stenar.

Inne bland de nya, växande, pratsamma bladen blev det mer och mer djungel och djupsinne.

Den Lilla hackspetten, Lövsångaren, Gulsångaren och Blåmesen hälsade.

 

Midsommar:

 

 

 

 

De flikiga lövsiluetterna dansar med naturväsen.

Stilla i samliv med osynliga Gnomer, Sulfider, Undiner och Eldandar,

växer de långa, skämtsamma frönäsorna ut.

 

 

RÖNNEN

 

Också Rönnen, helgad åt vår fornnordiska Tor, blev mer och mer kär,

den hårda, envisa veden och de mjuka, ömma, parflikiga bladfingrarna om våren,

sju + sju och ett i toppen.

 

Senare vita doftblommor och trädets inandning av sommar,

extatiskt överflöd om hösten, överhäng,

givmildhet med rödaste bärklasar för Taltrastar,

Koltrastar, Rödvingetrastar, Snöskator, Tallbitar och Dubbeltrastar.

 

”Skönhet i mångfald gör själen rik och varm”.

 

 

 

Hälsning från Rönnbärstrollet: Blå ögon, röd näsa och gul läpp.